Vad gör man när man är för frisk för att vara sjuk. Men för ”sjuk” för att klara av ett heltidsjobb. Men tvingad att söka ett?!?
Efter mina nödrop efter bra läkare förra året valde jag en läkare som en kompis pappa går till.
Jag var på mitt första besök förra veckan och då kändes det som att jag blev tagit på allvar och att hen ville börja om från början och utreda mig på nytt. Som alltid vid läkarbesök känner jag taggarna utåt när jag får höra saker som "man inte ska springa hos olika läkare". Jag har fått slåss för att bli tagen på allvar och jag känner alltid samma oro för att bli klassad som inbillningssjuk!
Vid första besöket fick jag ta blodtryck, ekg, urinprov och blodprover. Kändes seriöst. Hen tänkte spontant på att låta mig få göra en sömnutredning.
Jag skulle göra en blodtrycksmätning och prata vidare en vecka senare. Det var igår. Igår var ingen bra dag. Mina blodprover är "perfekta". Det är ju så klart bra. Men det betyder också att en första undersökning inte visar något "fel" på mig. Och finns det inga fel blir det svårare att leta efter fler. Leta efter en förklaring på denna oförklarliga trötthet!
Jag tycker att jag kan uttrycka mig. Både muntligt och skriftligt. Men jag börjar undra om jag är FÖR bra på det? Att jag kan prata för samlat och seriöst om mig själv och mina symptom? Jag gråter för lite? För när jag sitter där och försöker förklara hur trött jag är och vilken chock det blev att bli av med arbetspraktiken känner jag att det jag säger inte riktigt går in. Och då stänger jag av på nåt sätt. Jag får inte igång tårkanalerna.
Att bli sjukskriven halvtid i två veckor känns bara mer stressande för mig. Jag förstår argumentet att det inte är bra att vara sjukskriven länge och att det är bra med rutiner att gå till jobbet... men jag har ju inget jobb att gå till! Det betyder väl att det jag säger, eller sättet jag säger det på inte går in?
Och att få höra att jag måste röra på mig mer gör att taggarna genast blir vassare för då blir jag rädd för att det kommer sluta med att ALLT beror på min övervikt... igen.
Och återigen... jag är inte så dum i huvudet att jag inte fattar att vikten så klart spelar roll och att jag borde vara mer aktiv. Men varför verkar man bortse 1/hypotyreos, 2/D-vitaminbrist, 3/pco när jag faktiskt är diagnostiserad med hormonrubbningar? Det måste väl spela in i hälsoproblematiken?!? Och varför förstår ingen att mina problem är att jag är för trött för att orka röra på mig... och ibland till och med för trött för att typ orka andas!?!
Så nästa steg?
Göra en astmaundersökning nästa vecka (jag slår inte vad man är 99% säker på att min andfåddhet INTE beror på det). Och återbesök innan halvtidssjukskrivningen går ut.
Jaha.
Detta leder till att arbetsförmedlingen inte längre kan erbjuda mig det extra stöd de ger personer med en nedsättning (stress- el sjukdomsrelaterad). Jag får inte fortsatt stöd av fina coachen för att jag fått för mycket hjälp under för lång tid som inte lett till att jag kunnat gå upp heltid eller fått en anställning. Om sjukskrivningen inte förlängs kommer jag att tvingas söka heltidsarbete!
Men hur ska en människa som är konstant trött, som inte kommer upp på morgonen, som inte kan sova på kvällarna för att tankarna om ohälsan maler, som måste vila både före och efter aktivitet, som sover middagar, som känner konstant stress av press att prestera utan att misslyckas med en arbetsuppgift... hur ska den människan klara ett heltidsjobb utan att det blir som att springa med huvudet före in i väggen?!?
Moment 22...
Moment 22 har blivit ett allmänt vedertaget uttryck som kan ha följande betydelser:[källa behövs]
I dagligt tal har uttrycket Moment 22 blivit till att vara ett cirkelresonemang. Det kommer från boken där uttrycket får sin mest utförliga förklaring. Scenen i fråga handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Ansökan antas emellertid bero på att man är livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Det hela blir ett cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad.
I dagligt tal används uttrycket oftast om olika former av dödlägen i bland annat byråkrati, till exempel: "För att få ett jobb måste du ha erfarenhet, men för att få erfarenhet måste du ha ett jobb", eller "för att hitta mina glasögon behöver jag mina glasögon".
