 |
| Pic from google. Kevin Winter/Getty Images |
Själv tycker jag att hon är söt som socker. Hysteriskt rolig. Och jag älskar att hon vågar bjuda på sig själv!
2013-02-12
Melissa McCarthy, I love you!
Själv tycker jag att hon är söt som socker. Hysteriskt rolig. Och jag älskar att hon vågar bjuda på sig själv!
2013-02-11
Stressen bakom skratten
Men ett tag blev jag så tokstressad när ALLA kom samtidigt (vilket nog inte är sant) och ALLA ställde frågor samtidigt (typ frågade vart uppläggningsfat och skärbrädor osv fanns). Och jag fick känslan av att jag bara ville stänga in mig på toa och böla när det kändes som jag tagit mig vatten över huvudet när jag precis blivit sjukskriven för trötthet. När jag skulle sova kom jag på alla saker jag glömt att ta fram/ge/fixa/tända/osv. Och jag insåg att det gäller att vara tydlig. Jag fick förtydliga att "jag är lite stressad" inte bara handlade om festen utan att det snarare var ett "jag är lite stressad över livet". Och fina vänner tar ju hand om en trots att man är värdinna och skickade in mig i vardagsrummet för att ÄTA och DRICKA och UMGÅS och SKRATTA :-D
My old and my new crush
Alltså kan man vara mer nöjd än vad Fifi och Mysfarbrorn är? Think not :-D
Men va inte orolig Kenta, jag har inte glömt bort dig... ;-)
Mustaschfest 2.0
Så var det äntligen dag igen! Förra årets mustaschfest blev ju en sådan succé att det tjatats om en ny hårresande fest! Jag var liiite mer kvinnlig detta år och förvandlades till Husan-Fifi med mustaschdiademet jag gjorde på Marika Smiths hattworkshop. Strumporna fick jag i present!
När det gäller temafester går mina vänner ALL IN. Mustascher i alla färger, former och material.
Herr Munspel som även är timmerman snidade till denna snajdiga mustasch som passade ALLA!
Livet blir ju inte alltid som man tänkt sig så när Lars mustaschschlagertröja inte hann fram med posten kom han på den brillianta idéen att låta folk måla muschar på honom!
För att göra det enkelt hade jag ju knytis a la "Kom med snitt, snack el kanapée".
Första gästerna Fröken Pralin och Magnus förser sig med lite bål efter att ha fixat snitt och snack.
En av de roligaste bilderna. Inte på grund av tjejerna i förgrunden. Men på grund av Hulk Hogans syrra i bakgrunden :-)
Så lika bra att posera med Anncy Hogan också ;-) Så hon slapp så där och sura. Angel ser som alltid glad och änglalik ut ;-)
På festen lärde vi oss skillnaden mellan "strike a pose" & "strike a påse"!
Haha, stackars Handyman. Double the trouble med mig och Nugget på varsin sida ;-)
Sen kom Kenta. Kenta "föddes" på förra årets mustaschfest. Jag älskar Kenta. Kolla portfölj och finskor. Och en fin Lady med en jättemustasch vid sin sida.
I år föddes "Mysfarbrorn". Fast han gick från "Collegepojken" till "Mysprofessorn".
Kolla här bara så söt han är den lilla pojken. Men en fransk/kinesisk/clockworkorangetyp.
Bland alla dessa galningar på festen var också min gamla date T. Vi dejtade för 15 år sen och skildes utan bad feelings. Han addade mig på fejjan för ett tag sedan och nu dök han upp bland alla galna mustascher. Han sa först att det kändes som att vara i en David Lynch film ;-)
Sovrummet förvandlades till "schlagerrum"... och facebookrum?!? ;-)
Jag måste säga att jag är jättenöjd med min nya "sitthörna". Jag bytte ju plats på de olika skåpen och nu kunde gästerna inta en lång ljugarbänk.
De såg så fina och väluppfostrade ut mina gester...
Ett spel för gallerierna för här började de vinka, vissla och ropa på grannen mitt över gatan som gick in i sitt kök och lagade mat med bar överkropp. Jag ba "jag bor här"!!! ;-)
Sen åkte så klart perukerna på! Jag kom fram till att Lars och Pralinen såg ut som de alltid haft sånt hår... men Elin, klipp dig aldrig så där!!! Hahaha.
Cougar Wifey blev ju betuttad i den lilla collegepojken. Jag vet inte om det var besvarat?!? ;-)
Sen fick den lilla professorn glädjefnatt och började dansa omkring i min fotkudde ;-)
Och så här slutade kvällen. Med en gäst sovandes under mustaschfilten. Kid you not ;-) Sista gästen slängde jag ut otrevlig värdinna som jag var ;-)
Jag hade skrivit och sagt INGA PRESENTER. Men tusen tack för alla muschar :-D
Här kan du läsa andra blogginlägg; Fröken Pralin och Annisaurie
2013-02-09
Massa mustascher
När det är temafest går mina vänner ALL IN :-D Mustascher behöver inte bara pryda överläppen. De kan sitta i urringningen, i håret, på tröjan, i kragen och bestå av diverse material.
FÖR ATT INTE TALA OM KILLARNA SOM FAKTISKT SPARAT UT TILL MUSTASCH :-)
FÖR ATT INTE TALA OM KILLARNA SOM FAKTISKT SPARAT UT TILL MUSTASCH :-)
Det här med att prioritera...
När man befinner sig i ett stressmood är det väldigt svårt att ta SMARTA beslut. Inte ens när ens bästa kompisar försöker bestämma saker ÅT en ;-)
Förra helgen hade jag mustaschfest! I och med att jag inte mått så bra tog det mig en eeeeevighet att städa, dona och fixa. Jag hade bestämt mig för att jag MÅSTE bjuda på "mustaschkakor". Och det innebar att jag måste baka dem också. Jag gillar inte att baka. Jag kan inte baka. Och bak och stress går inte ihop. Fröken Pralin försökte få mig att göra saker i prioriteringsordning. Gör det viktigaste först. Även fast jag visste att kakor i form av muschar är inte det viktigaste för en lyckad fest snöade jag ändå in på detaljerna. Bad mistake! För dagen efter när gästerna kom låg jag ju så klart efter i schemat och det tog ett bra tag innan jag kunde varna ner. Men... kakorna blev fina ;-)
Förra helgen hade jag mustaschfest! I och med att jag inte mått så bra tog det mig en eeeeevighet att städa, dona och fixa. Jag hade bestämt mig för att jag MÅSTE bjuda på "mustaschkakor". Och det innebar att jag måste baka dem också. Jag gillar inte att baka. Jag kan inte baka. Och bak och stress går inte ihop. Fröken Pralin försökte få mig att göra saker i prioriteringsordning. Gör det viktigaste först. Även fast jag visste att kakor i form av muschar är inte det viktigaste för en lyckad fest snöade jag ändå in på detaljerna. Bad mistake! För dagen efter när gästerna kom låg jag ju så klart efter i schemat och det tog ett bra tag innan jag kunde varna ner. Men... kakorna blev fina ;-)
 |
| tack annifrid & tärningen igen för de fina bakformarna jag fick innan förra årets fest :-D |
2013-02-07
Skillnad på att inte kunna röra sig och inte kunna röra sig
Jag har haft en förlamande trötthet i några dagar. Om jag liknar mig själv vid en bil (sa hon som inte har körkort) har jag haft pyspunka under för lång tid. Och nu fick jag motorstopp! Så jag pausar lite här vid vägrenen medan jag försöker tänka ut en plan...
Planen idag blev... bio! Jag tog mig upp ur sängen vid lunch för att jag hade en biocheck som gick ut idag. Så jag gick på matiné med pensionärerna och såg franska megasuccén "En oväntad vänskap". WOW. Vilken film! Vilka skådisar. Feelgood. Rolig. Tragisk. Och jag tror jag behövde se just den här filmen för det sätter saker och ting i perspektiv. Jag kan inte andas så bra just nu och mitt tempo är i snigelfart. Men... jag KAN röra på mig. Det är skillnad på att inte kunna röra sig och inte kunna röra sig alls!
Driss, en ung kille från förorten som precis kommit ut från fängelset, anställs genom en händelse som personlig assistent till den oförskämt rike, men också mycket ensamme aristokraten Philippe som blivit förlamad efter en skärmflygolycka".
2013-02-06
Att sörja den man en gång var...
... och sörja den tid man aldrig får tillbaka...
Det var en gång en 30årig tjej som hette Frida. Hennes liv blev en schlager när hon la det stressiga frilansarmedialivet på hyllan och skaffade sig ett kul 9-5 jobb. Genom terapi och burlesk dans hade hon släppt sitt självhat, stärkt sin självbild och äntligen accepterat sig själv och sin storlek och vågade leva upp till sitt smeknamn "Fancy". Hon var en kul tjej med (lite för) många järn i elden i sitt roliga liv. Hon kände att hon äntligen hade hittat den magiska balansen och att livet bara hade börjat...
Så kom den stora tröttheten smygande...
Det finns ett liv innan och efter sköldkörtelbesvären. En innan och efter Frida. Det här är mitt sätt att sammanfatta min sjukdomshistoria. Texten kommer säkert uppdateras flera gånger i och med att jag är förvirrad och inte kommer ihåg allt som hänt.
2009
Det känns som att livet flyter på när jag får en lägenhet på Fridahemsplan. Min trötthet blir riktigt påtaglig när jag börjar försova mig. Min granne sover bra när hen håller mig vaken med sina snarkningar! En dag skickar en kollega TRE sms och ringer TVÅ gånger innan jag vaknar... och får kasta mig iväg med andan i halsen för att hinna till jobbet i tid! På jobbet stressar jag mer (jobbar tex 50 övertidstimmar på TVÅ veckor). Förutom att tappa tider börjar jag att tappa håret. Jag börjar märka att jag går upp i vikt. Jag får "goda råd" om att jag borde motionera mera för att jag så ofta är sjuk (och alltid tjock?). Men jag stressar på och orkar fortfarande ha en "fancy" stil och dansa burlesk.
2010
Jag känner inte längre igen mig själv. Varken min trötta spegelbild eller hur min kropp fungerar. Känner mig matt men vet inte om jag är utmattad av livet eller om det faktiskt är nåt "fel" på mig. Måste vara fel på mitt immunförsvar i och med att jag ALLTID får alla influensor och infektioner! Börjar tro att jag fått järnbrist eller "hjärnbrist" för att huvudet inte hänger med. Kroppen hänger inte heller med, men det kanske beror på att jag fortsätter gå upp i vikt? Misstänker själv sköldkörtelbesvär i och med att mamma har Hashimotos. Detta bekräftas av gynekolog som undersöker mig för PCO i och med min mensrubbning. Min vårdcentral säger att labbet gjort fel och att jag INTE har hypotyreos!
Jag börjar bli ifrågasatt från olika håll för mitt beteende. Både från min chef, kollegor men även från kompisar. Det är ett problem att jag inte längre ALLTID är glad. På jobbet går jag från hyllad till att bli kallad "bromskloss". Min ryggrad har förtvinat, istället för att stå upp för mig själv börjar jag stressa ännu mer för att bli lika bra och omtyckt som tidigare.
Av mina burleskkompisar får jag ett ultimatum att satsa eller att lämna gruppen. Jag har inget annat val än att sluta dansa med dem. Jag börjar känna att jag håller på att dansa in i väggen... men stressar vidare...
Sover knappt någonting när jag säljer halva min garderob för att ha råd att följa med på bröllop och burleskfestival i Las Vegas. Höjdpunkten på resan är att jag fick sova ordentligt!
2011
”Du är ju i en känslig ålder” sa dåvarande husläkaren och skickar mig vidare till allmänpsyk när han inte vet vad han ska göra med min trötthet och min övervikt. Jag har då bitit ihop så länge. Bitit ihop stället för att bryta ihop. För jag har ”inte tid”. Jag har låtsats vara mitt gamla jag, och känt mig som en bluff under tiden. Jag orkar inte städa, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte umgås lika mycket med vänner. Och det gjorde att jag kippar efter andan rätt in i en sjukskrivning för ”depression”! Till en början VÄGRAR Jag antidepressiva för att jag känner att det är "nåt annat" som är fel med mig... men jag kapitulerar! Skickas tillbaka till vårdcentralen och diagnostiseras senare med både extrem D-vitaminbrist OCH hypotyreos!
Jag ser till att jag får stresshantering, går på kinesiologi och yoga och samtal hos överviktsenhet. Känns som jag måste stressa mig igenom det också för att hinna bli frisk innan jag ska börja jobba igen.
Min arbetsplats ger mig inget stöd under min frånvaro utan det skitsnackas fortfarande om min övervikt och hur ohjälpsam jag var. På hemsidan står det att jag är "tjänstledig"... för det inte är bra för företaget om det står sjukskriven.
Min första dag tillbaka efter sjukskrivningen blir jag inkallad till chefen som säger upp mig "på grund av arbetsbrist". Både hon och jag vet att det inte är sanningen. Men jag tar meriter och pengar och chansen att vara hemma mina tre uppsägningsmånader.
Som hobbyprojekt startar jag "Fancy Fatshion" en klädgrupp för större tjejer som köper, säljer och byter kläder.
Vid årets slut känner jag mig inte alltid "nyvaken". Den tunga huvan är inte alltid på. Jag blir inte andfådd av allt. Jag orkar andas. Och jag orkar göra upp planer. Det börjar att lätta....
2012
Men vem sa att det var lätt?
Jag försöker återgå till det "normala "genom att arbetsträna. Min första praktikperiod blev inte som jag tänkt mig. Men min andra får mig att känna mig smart igen... tills tröttheten kommer smygande och tar över min kropp igen! Återigen har jag en A4-lista med symptom. Mina sköldkörtel- och D-vitaminvärde är dåliga flera gånger under året men en annan dåvarande husläkare vill bara att jag ska öka doseringen. Men jag känner mig inte bättre bara för att provsvaren tillslut blir bra! När jag inte kan andas ordentligt och får synbortfall åker jag in till akuten! Min chef tycker att jag ska sjukskrivas, arbetsförmedlingen tycker jag ska sjukskrivas och tillslut kapitulerar jag och erkänner att jag ÄR sjuk/sjukt trött!
Det som ger mig energi och får mig att stundtals glömma mina ohälsa är mina fantastiska vänner som alltid bjuder in mig till roligheter. Så jag bokar in mig på för mycket saker. Lägger i växeln och kör utan att ha laddat batterierna ordentligt. Får så klart soppatorsk! Herregud när ska jag sluta sova mig igenom livet?!?!
2013
Jag börjar bli arg. Arg på sjukdomen. På alla dem som inte tagit mig på allvar. Om jag inte slagits för mig själv hade jag inte fått reda på att jag har hypotyreos, D-vitaminbrist och PCO.
Och jag sörjer. Sörjer allt roligt jag missat. Allt jag tvingats tacka nej till. Sovit mig igenom. Sörjer att livet inte riktigt blev som jag trott. När blev jag en sjukdom?
Och rädd. Rädd för att nya husläkaren inte heller förstår.
I år fyller jag 36. En ålder då man ska vara mitt uppe i livet, i karriären, i att skapa sitt drömboende så att man kan skapa (mer) barn. Jag vet inte längre vem jag är. Vet inte längre vad jag drömmer om mer än att få känna mig pigg och att inte tvingas byta/sälja grejer för att kunna gå runt.
Jag väger säkert 15 kg mer än vad jag gjorde innan hypotyreosen slog till. Övervikten är inte det största problemet för mig, men det är vad läkarna ser.
När jag ser mig i spegeln ser jag en främling...
Men en främling som är starkare än hon tror...
PS: Hypotyreos är en enokrin sjukdom som innebär att ämnesomsättningen är klinisk låg för att söldkörteln är underaktiv och inte producerar tillräckligt med energi och syre.
Det var en gång en 30årig tjej som hette Frida. Hennes liv blev en schlager när hon la det stressiga frilansarmedialivet på hyllan och skaffade sig ett kul 9-5 jobb. Genom terapi och burlesk dans hade hon släppt sitt självhat, stärkt sin självbild och äntligen accepterat sig själv och sin storlek och vågade leva upp till sitt smeknamn "Fancy". Hon var en kul tjej med (lite för) många järn i elden i sitt roliga liv. Hon kände att hon äntligen hade hittat den magiska balansen och att livet bara hade börjat...
Så kom den stora tröttheten smygande...
 |
| dessa är mina favvobilder från "fancy fridays" 2008-2009. |
2009
Det känns som att livet flyter på när jag får en lägenhet på Fridahemsplan. Min trötthet blir riktigt påtaglig när jag börjar försova mig. Min granne sover bra när hen håller mig vaken med sina snarkningar! En dag skickar en kollega TRE sms och ringer TVÅ gånger innan jag vaknar... och får kasta mig iväg med andan i halsen för att hinna till jobbet i tid! På jobbet stressar jag mer (jobbar tex 50 övertidstimmar på TVÅ veckor). Förutom att tappa tider börjar jag att tappa håret. Jag börjar märka att jag går upp i vikt. Jag får "goda råd" om att jag borde motionera mera för att jag så ofta är sjuk (och alltid tjock?). Men jag stressar på och orkar fortfarande ha en "fancy" stil och dansa burlesk.
2010
Jag känner inte längre igen mig själv. Varken min trötta spegelbild eller hur min kropp fungerar. Känner mig matt men vet inte om jag är utmattad av livet eller om det faktiskt är nåt "fel" på mig. Måste vara fel på mitt immunförsvar i och med att jag ALLTID får alla influensor och infektioner! Börjar tro att jag fått järnbrist eller "hjärnbrist" för att huvudet inte hänger med. Kroppen hänger inte heller med, men det kanske beror på att jag fortsätter gå upp i vikt? Misstänker själv sköldkörtelbesvär i och med att mamma har Hashimotos. Detta bekräftas av gynekolog som undersöker mig för PCO i och med min mensrubbning. Min vårdcentral säger att labbet gjort fel och att jag INTE har hypotyreos!
Jag börjar bli ifrågasatt från olika håll för mitt beteende. Både från min chef, kollegor men även från kompisar. Det är ett problem att jag inte längre ALLTID är glad. På jobbet går jag från hyllad till att bli kallad "bromskloss". Min ryggrad har förtvinat, istället för att stå upp för mig själv börjar jag stressa ännu mer för att bli lika bra och omtyckt som tidigare.
Av mina burleskkompisar får jag ett ultimatum att satsa eller att lämna gruppen. Jag har inget annat val än att sluta dansa med dem. Jag börjar känna att jag håller på att dansa in i väggen... men stressar vidare...
Sover knappt någonting när jag säljer halva min garderob för att ha råd att följa med på bröllop och burleskfestival i Las Vegas. Höjdpunkten på resan är att jag fick sova ordentligt!
2011
”Du är ju i en känslig ålder” sa dåvarande husläkaren och skickar mig vidare till allmänpsyk när han inte vet vad han ska göra med min trötthet och min övervikt. Jag har då bitit ihop så länge. Bitit ihop stället för att bryta ihop. För jag har ”inte tid”. Jag har låtsats vara mitt gamla jag, och känt mig som en bluff under tiden. Jag orkar inte städa, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte umgås lika mycket med vänner. Och det gjorde att jag kippar efter andan rätt in i en sjukskrivning för ”depression”! Till en början VÄGRAR Jag antidepressiva för att jag känner att det är "nåt annat" som är fel med mig... men jag kapitulerar! Skickas tillbaka till vårdcentralen och diagnostiseras senare med både extrem D-vitaminbrist OCH hypotyreos!
Jag ser till att jag får stresshantering, går på kinesiologi och yoga och samtal hos överviktsenhet. Känns som jag måste stressa mig igenom det också för att hinna bli frisk innan jag ska börja jobba igen.
Min arbetsplats ger mig inget stöd under min frånvaro utan det skitsnackas fortfarande om min övervikt och hur ohjälpsam jag var. På hemsidan står det att jag är "tjänstledig"... för det inte är bra för företaget om det står sjukskriven.
Min första dag tillbaka efter sjukskrivningen blir jag inkallad till chefen som säger upp mig "på grund av arbetsbrist". Både hon och jag vet att det inte är sanningen. Men jag tar meriter och pengar och chansen att vara hemma mina tre uppsägningsmånader.
Som hobbyprojekt startar jag "Fancy Fatshion" en klädgrupp för större tjejer som köper, säljer och byter kläder.
Vid årets slut känner jag mig inte alltid "nyvaken". Den tunga huvan är inte alltid på. Jag blir inte andfådd av allt. Jag orkar andas. Och jag orkar göra upp planer. Det börjar att lätta....
2012
Men vem sa att det var lätt?
Jag försöker återgå till det "normala "genom att arbetsträna. Min första praktikperiod blev inte som jag tänkt mig. Men min andra får mig att känna mig smart igen... tills tröttheten kommer smygande och tar över min kropp igen! Återigen har jag en A4-lista med symptom. Mina sköldkörtel- och D-vitaminvärde är dåliga flera gånger under året men en annan dåvarande husläkare vill bara att jag ska öka doseringen. Men jag känner mig inte bättre bara för att provsvaren tillslut blir bra! När jag inte kan andas ordentligt och får synbortfall åker jag in till akuten! Min chef tycker att jag ska sjukskrivas, arbetsförmedlingen tycker jag ska sjukskrivas och tillslut kapitulerar jag och erkänner att jag ÄR sjuk/sjukt trött!
Det som ger mig energi och får mig att stundtals glömma mina ohälsa är mina fantastiska vänner som alltid bjuder in mig till roligheter. Så jag bokar in mig på för mycket saker. Lägger i växeln och kör utan att ha laddat batterierna ordentligt. Får så klart soppatorsk! Herregud när ska jag sluta sova mig igenom livet?!?!
2013
Jag börjar bli arg. Arg på sjukdomen. På alla dem som inte tagit mig på allvar. Om jag inte slagits för mig själv hade jag inte fått reda på att jag har hypotyreos, D-vitaminbrist och PCO.
Och jag sörjer. Sörjer allt roligt jag missat. Allt jag tvingats tacka nej till. Sovit mig igenom. Sörjer att livet inte riktigt blev som jag trott. När blev jag en sjukdom?
Och rädd. Rädd för att nya husläkaren inte heller förstår.
I år fyller jag 36. En ålder då man ska vara mitt uppe i livet, i karriären, i att skapa sitt drömboende så att man kan skapa (mer) barn. Jag vet inte längre vem jag är. Vet inte längre vad jag drömmer om mer än att få känna mig pigg och att inte tvingas byta/sälja grejer för att kunna gå runt.
Jag väger säkert 15 kg mer än vad jag gjorde innan hypotyreosen slog till. Övervikten är inte det största problemet för mig, men det är vad läkarna ser.
När jag ser mig i spegeln ser jag en främling...
Men en främling som är starkare än hon tror...
PS: Hypotyreos är en enokrin sjukdom som innebär att ämnesomsättningen är klinisk låg för att söldkörteln är underaktiv och inte producerar tillräckligt med energi och syre.
2013-02-01
Så vad blev mina första steg mot ett hälsosammare liv?
Jag tog en låååååångpromenad bland annat längs vattnet i mina hoods. På grund av andningen/andfåddheten blev det inte direkt något raskt tempo... men jag gick!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)