Att sörja den man en gång var...

... och sörja den tid man aldrig får tillbaka...

Det var en gång en 30årig tjej som hette Frida. Hennes liv blev en schlager när hon la det stressiga frilansarmedialivet på hyllan och skaffade sig ett kul 9-5 jobb. Genom terapi och burlesk dans hade hon släppt sitt självhat, stärkt sin självbild och äntligen accepterat sig själv och sin storlek och vågade leva upp till sitt smeknamn "Fancy". Hon var en kul tjej med (lite för) många järn i elden i sitt roliga liv. Hon kände att hon äntligen hade hittat den magiska balansen och att livet bara hade börjat...
Så kom den stora tröttheten smygande...

dessa är mina favvobilder från "fancy fridays" 2008-2009.

 

Det finns ett liv innan och efter sköldkörtelbesvären. En innan och efter Frida. Det här är mitt sätt att sammanfatta min sjukdomshistoria. Texten kommer säkert uppdateras flera gånger i och med att jag är förvirrad och inte kommer ihåg allt som hänt.

2009
Det känns som att livet flyter på när jag får en lägenhet på Fridahemsplan. Min trötthet blir riktigt påtaglig när jag börjar försova mig. Min granne sover bra när hen håller mig vaken med sina snarkningar! En dag skickar en kollega TRE sms och ringer TVÅ gånger innan jag vaknar... och får kasta mig iväg med andan i halsen för att hinna till jobbet i tid! På jobbet stressar jag mer (jobbar tex 50 övertidstimmar på TVÅ veckor). Förutom att tappa tider börjar jag att tappa håret. Jag börjar märka att jag går upp i vikt. Jag får "goda råd" om att jag borde motionera mera för att jag så ofta är sjuk (och alltid tjock?). Men jag stressar på och orkar fortfarande ha en "fancy" stil och dansa burlesk.

2010
Jag känner inte längre igen mig själv. Varken min trötta spegelbild eller hur min kropp fungerar. Känner mig matt men vet inte om jag är utmattad av livet eller om det faktiskt är nåt "fel" på mig. Måste vara fel på mitt immunförsvar i och med att jag ALLTID får alla influensor och infektioner! Börjar tro att jag fått järnbrist eller "hjärnbrist" för att huvudet inte hänger med. Kroppen hänger inte heller med, men det kanske beror på att jag fortsätter gå upp i vikt? Misstänker själv sköldkörtelbesvär i och med att mamma har Hashimotos. Detta bekräftas av gynekolog som undersöker mig för PCO i och med min mensrubbning. Min vårdcentral säger att labbet gjort fel och att jag INTE har hypotyreos!
Jag börjar bli ifrågasatt från olika håll för mitt beteende. Både från min chef, kollegor men även från kompisar. Det är ett problem att jag inte längre ALLTID är glad. På jobbet går jag från hyllad till att bli kallad "bromskloss". Min ryggrad har förtvinat, istället för att stå upp för mig själv börjar jag stressa ännu mer för att bli lika bra och omtyckt som tidigare.
Av mina burleskkompisar får jag ett ultimatum att satsa eller att lämna gruppen. Jag har inget annat val än att sluta dansa med dem. Jag börjar känna att jag håller på att dansa in i väggen... men stressar vidare...
Sover knappt någonting när jag säljer halva min garderob för att ha råd att följa med på bröllop och burleskfestival i Las Vegas. Höjdpunkten på resan är att jag fick sova ordentligt! 

2011
 ”Du är ju i en känslig ålder” sa dåvarande husläkaren och skickar mig vidare till allmänpsyk när han inte vet vad han ska göra med min trötthet och min övervikt. Jag har då bitit ihop så länge. Bitit ihop stället för att bryta ihop. För jag har ”inte tid”. Jag har låtsats vara mitt gamla jag, och känt mig som en bluff under tiden. Jag orkar inte städa, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte umgås lika mycket med vänner. Och det gjorde att jag kippar efter andan rätt in i en sjukskrivning för ”depression”! Till en början VÄGRAR Jag antidepressiva för att jag känner att det är "nåt annat" som är fel med mig... men jag kapitulerar! Skickas tillbaka till vårdcentralen och diagnostiseras senare med både extrem D-vitaminbrist OCH hypotyreos!
Jag ser till att jag får stresshantering, går på kinesiologi och yoga och samtal hos överviktsenhet. Känns som jag måste stressa mig igenom det också för att hinna bli frisk innan jag ska börja jobba igen.
Min arbetsplats ger mig inget stöd under min frånvaro utan det skitsnackas fortfarande om min övervikt och hur ohjälpsam jag var. På hemsidan står det att jag är "tjänstledig"... för det inte är bra för företaget om det står sjukskriven.
Min första dag tillbaka efter sjukskrivningen blir jag inkallad till chefen som säger upp mig "på grund av arbetsbrist". Både hon och jag vet att det inte är sanningen. Men jag tar meriter och pengar och chansen att vara hemma mina tre uppsägningsmånader.
Som hobbyprojekt startar jag "Fancy Fatshion" en klädgrupp för större tjejer som köper, säljer och byter kläder.
Vid årets slut känner jag mig inte alltid "nyvaken". Den tunga huvan är inte alltid på. Jag blir inte andfådd av allt. Jag orkar andas. Och jag orkar göra upp planer. Det börjar att lätta....

2012
Men vem sa att det var lätt?
Jag försöker återgå till det "normala "genom att arbetsträna. Min första praktikperiod blev inte som jag tänkt mig. Men min andra får mig att känna mig smart igen... tills tröttheten kommer smygande och tar över min kropp igen! Återigen har jag en A4-lista med symptom. Mina sköldkörtel- och D-vitaminvärde är dåliga flera gånger under året men en annan dåvarande husläkare vill bara att jag ska öka doseringen. Men jag känner mig inte bättre bara för att provsvaren tillslut blir bra! När jag inte kan andas ordentligt och får synbortfall åker jag in till akuten! Min chef tycker att jag ska sjukskrivas, arbetsförmedlingen tycker jag ska sjukskrivas och tillslut kapitulerar jag och erkänner att jag ÄR sjuk/sjukt trött!
Det som ger mig energi och får mig att stundtals glömma mina ohälsa är mina fantastiska vänner som alltid bjuder in mig till roligheter. Så jag bokar in mig på för mycket saker. Lägger i växeln och kör utan att ha laddat batterierna ordentligt. Får så klart soppatorsk! Herregud när ska jag sluta sova mig igenom livet?!?!


2013
Jag börjar bli arg. Arg på sjukdomen. På alla dem som inte tagit mig på allvar. Om jag inte slagits för mig själv hade jag inte fått reda på att jag har hypotyreos, D-vitaminbrist och PCO.
Och jag sörjer. Sörjer allt roligt jag missat. Allt jag tvingats tacka nej till. Sovit mig igenom. Sörjer att livet inte riktigt blev som jag trott. När blev jag en sjukdom?
Och rädd. Rädd för att nya husläkaren inte heller förstår.
I år fyller jag 36. En ålder då man ska vara mitt uppe i livet, i karriären, i att skapa sitt drömboende så att man kan skapa (mer) barn. Jag vet inte längre vem jag är. Vet inte längre vad jag drömmer om mer än att få känna mig pigg och att inte tvingas byta/sälja grejer för att kunna gå runt.
Jag väger säkert 15 kg mer än vad jag gjorde innan hypotyreosen slog till. Övervikten är inte det största problemet för mig, men det är vad läkarna ser.
När jag ser mig i spegeln ser jag en främling...
Men en främling som är starkare än hon tror...

 


PS: Hypotyreos är en enokrin sjukdom som innebär att ämnesomsättningen är klinisk låg för att söldkörteln är underaktiv och inte producerar tillräckligt med energi och syre.

Ännu ett läkarbesök from hell

Jag bröt ihop igår.
Jag insåg det jag känt på mig hela tiden - min husläkare hade inte alls skrivit det jag bett om i remissen. Husläkaren hade skrivit att min PCO och D-vitaminbrist skulle utredas.
Jag VET redan att jag har båda! No, news for me.
Men det gjorde att jag hamnade på benskörhetsavdelningen! BENSKÖRHETSAVDELNINGEN!?! Har det blivit nåt jävla missförstånd för nu är jag jävligt SKÖR! När jag ringde och mailade för att fråga om jag verkligen hamnat rätt övertalade de mig att jag skulle få hjälp där för att läkaren var så kunnig.

Hur börjar besöket?
När jag säger att jag är där för att jag är utmattad och trött och hen säger att det kan hen inte hjälpa mig med, utan det hen kan hjälpa mig med min pco och d-vitamin bryter jag ihop. Vi kan väl säga att läkaren hade... eh... noll procents förståelse för det. Mellan tårarna får jag fram att det inte hade något med hen att göra men att jag mår så dåligt och inte får hjälp. Hen fortsätter ställa frågor till mig som tillslut helt tappat talförmågan av CHOCK.

Jag erkänner att mitt kroppsspråk måste ha skrikit att hela mitt inre SKREK i ren panik! Jag kände att jag höll på att få en panikångestattack. Jag blev fientligt inställd till hela situationen... och till hens bemötande av mig. För återigen ville en läkare inte lyssna på mig utan dömde ut mig på förhand. ”Här är det jag som ställer frågorna”. Jaha? Antagligen för att hen inte hade några svar?

Husläkaren har tydligen skrivit i remissen att jag haft en ätstörning. Då är man dömd. Direkt. Det finns typ ingen som tror att en tjock människa inte hetsäter all day long. Att jag försökte förklara att jag HAR HAFT en ätstörning, gått i behandlingar för det för flera år sen, men nu är så trött-att-jag-inte-orkar-äta gick inte in.

Jag sitter där och säger att jag har problem med sköldkörteln, att det inte hälpt att höja levaxindosen, att jag måste ha fler vitaminbrister och vill ta fler prover för det. Men nej, hen vill remittera den tjocka tjejen till en ätstörningsbehandling där de kommer vara extra tuffa mot mig. Whatever. För de kommer ALDRIG ta emot mig i och med att jag inte har en akut ätstörningsproblematik!

Hen undrade varför jag slutat gå till Kvinnokliniken för att få hjälp med min pco där.
"Det har jag inte. Jag har inte bett att få komma hit".

Så jag stängde av.

Under besöket fick jag också ta av mig på överkroppen och läkaren synar min kropp.
”Du måste gå ner i vikt. Det är synd om dig som måste ha det så här.”
”Så här” antar jag är min överviktiga kropp? Om jag nu hade befunnit mig i den självhatsperiod jag gjorde som bulimiker och hetsätare hade ju jag gått hem och ätit och kräkts för att förtränga att någon sagt så till mig som är så ful, fet och äcklig. Nu sa jag att det inte var därför jag var där! Det gick ju inte att argumentera med hen i och med att jag ju hamnat på helt fel specialistavdelning! Men att skicka mig vidare till vanliga endokrin hade jag inte tillräckligt dåliga provsvar för att göra.

Och proverna jag tagit innan besöket då?

Sköldkörtelvärdena var bra. Men jag mår ju inte bra. Och hen verkade mest förvånad över att jag redan åt levaxin för jag antar att det inte stod i remissen att jag redan diagnostiserats.

Och D-vitaminet var lite för lågt. Det kan ju inte vara normalt när jag äter TRIPPEL DOS!!! Men istället för att försöka ta reda på varför så ifrågasatte hen varför jag åt vitaminer från hälsokosten (de jag fick utskrivet från vårdcentralen kunde jag inte äta som jordnötsallergiker). Istället ska jag få droppar. Jag frågade om dropparna skulle tas direkt i munnen eller blandas med vatten men det sa hen att jag fick kolla upp. Jag frågade om de kunde innehålla jordnötsolja men det sa hen också åt MIG att kolla upp!?! Jag ska ta om blodprov om två månader för att se om dropparna gör nån skillnad...

Jag ville få mina provsvar utskrivna men svaret blev ”Det får vi se”. Jag ifrågasatte att det för har man rätt att få det. ”Vi får se... om skrivaren fungerar”.
Självklart gick jag därifrån tomhänt!

I och med att hen hela tiden sa att hen inte kunde hjälpa mig med det JAG VILLE FÅ HJÄLP FÖR blir det ju en konflikt när hen frågar om jag har fler symptom. Eh. Ja! Och varje gång jag nämnde något sa hen att hen inte kunde göra nåt där. Så tillslut slängde fram min A4-lista med alla mina symptom för att få tyst på hen! Vi kan väl säga så pass att det INTE var uppskattat!

”Har du diarré 3-6 gånger per dag?”

”Ja.”

”Sen hur länge då?”.
”Flera månader. Ett halvår. Men jag har haft magproblem i flera år”.
”Har ingen utrett dig för det?”. ”Har de kollat gluten?”

”Nej”.
”Varför inte då?”.
”För att jag får höra att jag är överviktig. Och att överviktiga inte kan ha glutenproblem”.
Jag försökte förklara att jag typ en kvart efter jag ätit får akut måste-gå-på-toaletten-känsla. Då ville hen veta vad jag gör om det inte finns en toalett. Eh?!? Så jävla insane konversation.
”Jag. Kniper. Och. Hoppas. På. Det. Bästa”.
(och nej jag har inte bajsat på mig än)

Hen bestämde sig iaf för att låta mig ta ett prov genom dem och sedan skicka remiss till Mag&Tarmspecialist. Jag erkänner att jag är glad över det. För just glutenallergi är ju något jag velat kolla länge. För att göra det ville hen veta vilket sjukhus jag tillhör.
”Serafen”.
”Nej, vilket sjukhus har du?”.
”Eh... serafen...?”.
”Serafen är en vårdcentral. Vilket sjukhus har du?”.
”Jag. Vet. Inte.”

”Jaha, kanske det är St Göran?”.
”Kanske?”

(detta ska läsas i en nonchalant otrevlig ton som att hen pratar med en idiot... och idioten är jag!).

Så den tid jag var där fick jag bita ihop för att inte be hen dra åt helvete. Jag sa att jag måste skriva ner det hen sa för jag skulle inte komma ihåg det annars i och med att jag är trött och förvirrad... tror ni att hen pausade?

Så hur avslutades det hela då?
”Jag bokar in dig på återbesök i februari. Jag tycker inte att du ska sjukskrivas.”
”Nä, men jag är så utmattad och trött just nu att jag inte klarar av mitt arbete. Min chef tycker att jag ska sjukskrivas. Arbetsförmedlingen tycker jag ska sjukskrivas.”

”Gå ner halvtid då?”
”Jag arbetstränar som sagt HALVTID och jag orkar knappt med det just nu”.
”Men vad gör du då? Går hem och sover eller?”
”Ja. Precis.”

Jag gick utanför avdelningens dörrar och sedan brast det. Stod i ett hörn på sjukhuset och stortjöt och undrade hur jag hade hamnat i en sån situation... igen! Varför vill ingen hjälpa mig? Varför hör inte läkare vad jag säger? Varför ser de bara en tjockis och dömer ut mig? Det är INTE normalt att vara dödstrött 24-7! Att vara konstant yr med känslan av att gå på moln... but not in the frickin happy way!