Bye bye PMS?!?

Jag har ÄNTLIGEN tagit tag i mina pms (eller det lär snarare vara pmds) problem! Jag har ju skrivit om dem under flera år och oftast har de ju bestått av irritation (smeknamn "Rivjärnet") vid ägglossning och blödighet när mensen satt igång. Det är en sak att bli lättirriterad, att bli sjuuukt sugen på choklad, att börja böla åt reklamfilm eller aldrig hitta nåt att ha på sig i garderoben. Men förra året liksom eskalerade allt. Eller om allt blev tydligare efter att min mens blivit regelbunden (jag har även pco)? Men pms:en hit me hard! Innan jul hade jag en två veckors period (från ägglossning tills mens) när jag var helt utslagen. Som en minidepression utan att jag hade något att vara deprimerad över. Att man blir apatisk och inte orkar göra någonting. Det börjar ju som att allt känns fel men man förstår inte varför. Och sedan går det liksom över på en natt och man glömmer hur det kändes. Men nu insåg jag att jag inte kan bli handikappad 1-2 veckor varje månad. Så efter påtryckningar av en av mina bästa kompisar som känt mig sen första klass så tvingade jag iväg mig till läkaren för att be om ssri (antidepressiva) mot pms-besvär. Efter en efterlysning på facebook visade det sig att de som kände igen sig i min problematik åt "Cipralex" eller "Premalex". Jag har läst på och det verkar vara samma innehåll... men Cirpalex är billigare ;-) Jag ska äta dem från ägglossning fram till mensen sätter igång. Vissa behöver bara äta dem en vecka. Jag har ännu inte känt någon skillnad men förhoppningsvis nästa månad. Så skönt det skulle vara med ett STABILT humör! 

PMS betyder att man får humörförändringar och andra besvär dagarna före mens.
PMS är en förkortning på premenstruellt syndrom.Vissa kan ha svår PMS. Då kallas det för PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom. 

Symtom på PMS och PMDS

• känner sig orolig och ångestfylld
• får snabba humörsvängningar
• lätt börjar gråta
• känner mindre lust att hitta på saker
• känner sig trött och får mindre energi
• får svårare att sova
• blir svullen i kroppen och särskilt över magen
• känner av spänningar i brösten eller att de blir ömma
• får huvudvärk
• blir hungrigare än vanligt och sugen på sött.

PMS och PMDS brukar oftast börja tre till fyra dagar innan mensen och försvinna när mensen kommer. Men det kan också sitta i några dagar under mensen. Vissa har besvär även under ägglossningen. Det är ovanligt, men ibland kan PMS och PMDS pågå från ägglossningen fram till mensens start. Veckan efter mens har man oftast inga besvär.

PMS är troligen ärftligt. Har man en biologisk mamma som har PMS, är risken större att man själv får det.

Vissa kan få PMS redan i tonåren, men det är vanligast bland kvinnor som är över 30 år. För många blir PMS-besvären starkare om man har fött barn. När man kommer i klimakteriet och slutar få mens försvinner PMS.

PMDS påverkar hela tillvaron mycket och kan bland annat göra att man hamnar i konflikter eller att man vill vara ifred och undviker att umgås med andra. Om man har PMDS kan symtomen vara så svåra ett de liknar en depression eller ångestsjukdom. Skillnaden är att vid PMDS försvinner besvären nästan genast när mensen kommer igång.

Ovan fakta från http://www.1177.se/

Ännu ett läkarbesök from hell

Jag bröt ihop igår.
Jag insåg det jag känt på mig hela tiden - min husläkare hade inte alls skrivit det jag bett om i remissen. Husläkaren hade skrivit att min PCO och D-vitaminbrist skulle utredas.
Jag VET redan att jag har båda! No, news for me.
Men det gjorde att jag hamnade på benskörhetsavdelningen! BENSKÖRHETSAVDELNINGEN!?! Har det blivit nåt jävla missförstånd för nu är jag jävligt SKÖR! När jag ringde och mailade för att fråga om jag verkligen hamnat rätt övertalade de mig att jag skulle få hjälp där för att läkaren var så kunnig.

Hur börjar besöket?
När jag säger att jag är där för att jag är utmattad och trött och hen säger att det kan hen inte hjälpa mig med, utan det hen kan hjälpa mig med min pco och d-vitamin bryter jag ihop. Vi kan väl säga att läkaren hade... eh... noll procents förståelse för det. Mellan tårarna får jag fram att det inte hade något med hen att göra men att jag mår så dåligt och inte får hjälp. Hen fortsätter ställa frågor till mig som tillslut helt tappat talförmågan av CHOCK.

Jag erkänner att mitt kroppsspråk måste ha skrikit att hela mitt inre SKREK i ren panik! Jag kände att jag höll på att få en panikångestattack. Jag blev fientligt inställd till hela situationen... och till hens bemötande av mig. För återigen ville en läkare inte lyssna på mig utan dömde ut mig på förhand. ”Här är det jag som ställer frågorna”. Jaha? Antagligen för att hen inte hade några svar?

Husläkaren har tydligen skrivit i remissen att jag haft en ätstörning. Då är man dömd. Direkt. Det finns typ ingen som tror att en tjock människa inte hetsäter all day long. Att jag försökte förklara att jag HAR HAFT en ätstörning, gått i behandlingar för det för flera år sen, men nu är så trött-att-jag-inte-orkar-äta gick inte in.

Jag sitter där och säger att jag har problem med sköldkörteln, att det inte hälpt att höja levaxindosen, att jag måste ha fler vitaminbrister och vill ta fler prover för det. Men nej, hen vill remittera den tjocka tjejen till en ätstörningsbehandling där de kommer vara extra tuffa mot mig. Whatever. För de kommer ALDRIG ta emot mig i och med att jag inte har en akut ätstörningsproblematik!

Hen undrade varför jag slutat gå till Kvinnokliniken för att få hjälp med min pco där.
"Det har jag inte. Jag har inte bett att få komma hit".

Så jag stängde av.

Under besöket fick jag också ta av mig på överkroppen och läkaren synar min kropp.
”Du måste gå ner i vikt. Det är synd om dig som måste ha det så här.”
”Så här” antar jag är min överviktiga kropp? Om jag nu hade befunnit mig i den självhatsperiod jag gjorde som bulimiker och hetsätare hade ju jag gått hem och ätit och kräkts för att förtränga att någon sagt så till mig som är så ful, fet och äcklig. Nu sa jag att det inte var därför jag var där! Det gick ju inte att argumentera med hen i och med att jag ju hamnat på helt fel specialistavdelning! Men att skicka mig vidare till vanliga endokrin hade jag inte tillräckligt dåliga provsvar för att göra.

Och proverna jag tagit innan besöket då?

Sköldkörtelvärdena var bra. Men jag mår ju inte bra. Och hen verkade mest förvånad över att jag redan åt levaxin för jag antar att det inte stod i remissen att jag redan diagnostiserats.

Och D-vitaminet var lite för lågt. Det kan ju inte vara normalt när jag äter TRIPPEL DOS!!! Men istället för att försöka ta reda på varför så ifrågasatte hen varför jag åt vitaminer från hälsokosten (de jag fick utskrivet från vårdcentralen kunde jag inte äta som jordnötsallergiker). Istället ska jag få droppar. Jag frågade om dropparna skulle tas direkt i munnen eller blandas med vatten men det sa hen att jag fick kolla upp. Jag frågade om de kunde innehålla jordnötsolja men det sa hen också åt MIG att kolla upp!?! Jag ska ta om blodprov om två månader för att se om dropparna gör nån skillnad...

Jag ville få mina provsvar utskrivna men svaret blev ”Det får vi se”. Jag ifrågasatte att det för har man rätt att få det. ”Vi får se... om skrivaren fungerar”.
Självklart gick jag därifrån tomhänt!

I och med att hen hela tiden sa att hen inte kunde hjälpa mig med det JAG VILLE FÅ HJÄLP FÖR blir det ju en konflikt när hen frågar om jag har fler symptom. Eh. Ja! Och varje gång jag nämnde något sa hen att hen inte kunde göra nåt där. Så tillslut slängde fram min A4-lista med alla mina symptom för att få tyst på hen! Vi kan väl säga så pass att det INTE var uppskattat!

”Har du diarré 3-6 gånger per dag?”

”Ja.”

”Sen hur länge då?”.
”Flera månader. Ett halvår. Men jag har haft magproblem i flera år”.
”Har ingen utrett dig för det?”. ”Har de kollat gluten?”

”Nej”.
”Varför inte då?”.
”För att jag får höra att jag är överviktig. Och att överviktiga inte kan ha glutenproblem”.
Jag försökte förklara att jag typ en kvart efter jag ätit får akut måste-gå-på-toaletten-känsla. Då ville hen veta vad jag gör om det inte finns en toalett. Eh?!? Så jävla insane konversation.
”Jag. Kniper. Och. Hoppas. På. Det. Bästa”.
(och nej jag har inte bajsat på mig än)

Hen bestämde sig iaf för att låta mig ta ett prov genom dem och sedan skicka remiss till Mag&Tarmspecialist. Jag erkänner att jag är glad över det. För just glutenallergi är ju något jag velat kolla länge. För att göra det ville hen veta vilket sjukhus jag tillhör.
”Serafen”.
”Nej, vilket sjukhus har du?”.
”Eh... serafen...?”.
”Serafen är en vårdcentral. Vilket sjukhus har du?”.
”Jag. Vet. Inte.”

”Jaha, kanske det är St Göran?”.
”Kanske?”

(detta ska läsas i en nonchalant otrevlig ton som att hen pratar med en idiot... och idioten är jag!).

Så den tid jag var där fick jag bita ihop för att inte be hen dra åt helvete. Jag sa att jag måste skriva ner det hen sa för jag skulle inte komma ihåg det annars i och med att jag är trött och förvirrad... tror ni att hen pausade?

Så hur avslutades det hela då?
”Jag bokar in dig på återbesök i februari. Jag tycker inte att du ska sjukskrivas.”
”Nä, men jag är så utmattad och trött just nu att jag inte klarar av mitt arbete. Min chef tycker att jag ska sjukskrivas. Arbetsförmedlingen tycker jag ska sjukskrivas.”

”Gå ner halvtid då?”
”Jag arbetstränar som sagt HALVTID och jag orkar knappt med det just nu”.
”Men vad gör du då? Går hem och sover eller?”
”Ja. Precis.”

Jag gick utanför avdelningens dörrar och sedan brast det. Stod i ett hörn på sjukhuset och stortjöt och undrade hur jag hade hamnat i en sån situation... igen! Varför vill ingen hjälpa mig? Varför hör inte läkare vad jag säger? Varför ser de bara en tjockis och dömer ut mig? Det är INTE normalt att vara dödstrött 24-7! Att vara konstant yr med känslan av att gå på moln... but not in the frickin happy way!