Stressen bakom skratten

Det går inte att se på bilderna hur stressad jag var innan och i början av mustaschfesten. Jag ser ju ut som världens lyckligaste tjej. Och till viss del är jag ju också det för att jag är så lyckligt lottad med alla mina roliga vänner! När jag är med dem kan jag verkligen skratta. Det är hjärtliga skratt. Ärliga skratt. Och jag är nog uppviglare till många av skämten ;-)
Men ett tag blev jag så tokstressad när ALLA kom samtidigt (vilket nog inte är sant) och ALLA ställde frågor samtidigt (typ frågade vart uppläggningsfat och skärbrädor osv fanns). Och jag fick känslan av att jag bara ville stänga in mig på toa och böla när det kändes som jag tagit mig vatten över huvudet när jag precis blivit sjukskriven för trötthet. När jag skulle sova kom jag på alla saker jag glömt att ta fram/ge/fixa/tända/osv. Och jag insåg att det gäller att vara tydlig. Jag fick förtydliga att "jag är lite stressad" inte bara handlade om festen utan att det snarare var ett "jag är lite stressad över livet". Och fina vänner tar ju hand om en trots att man är värdinna och skickade in mig i vardagsrummet för att ÄTA och DRICKA och UMGÅS och SKRATTA :-D