Diagnos: Depression

Jag gick till läkarbesöket med en vänlig inställning. Taggarna var indragna. Fokus på det positiva. Vad gör jag rätt! Vad kan hen hjälpa mig med. Istället för vad som är fel. Och allt jag inte får/fått hjälp med. Och jag tror att vi äntligen möttes på riktigt. Hen såg att jag är villig att göra förändringar (dagliga långpromenader, bad om FaR) och blev mer villig att hjälpa mig.

Jag blev sjukskriven mars ut. Planen är att jag ska kunna återgå till halvtidsarbete innan sommaren. Nu är den medicinska bedömningen "Depression" och inte "Trötthet". Denna gång sparkar jag inte bakut av den diagnosen. Jag accepterar. Jag fick fylla in blanketter som visade höga ångestpoäng och på eget initiativ ska jag äta antidepressiva igen (jag slutade ju i höstas för jag var rädd för att det var tabletterna som gjorde mig trött och yr). Jag börjar fatta att jag inte riktigt vet vad depression och ångest är. Jag har tänkt att jag är stressad. Jag jämför med när jag var på ätstörningens botten och stod på alla fyra framför toaletten och kräktes ut min ångest över att jag var fet, ful och misslyckad. Men idag har jag ju en ekonomisk ångest som ligger över mig hela tiden vilket gör att jag ligger vaken på kvällarna. För att inte tala om ångest över läkare. Eller för framtiden. Eller... För när jag är hemma själv är jag mer nedstämd än vanligt... även om jag tycker att jag i mitt nuvarande tillstånd skrattar och har roligare än många andra jag känner. Men jag börjar fatta att man kan skratta och vara deprimerad samtidigt.

Jag har fortfarande inte skrotat mina tankar om att många av mina symptom beror på sköldkörteln. Men, jag ta in att en del beror på övervikt. Och jag kan låta mig utredas enligt läkarens plan utan att tvinga fram att hen ska kolla allt det jag vill. För hen har ju faktiskt sagt att hen vill hjälpa mig!

 

Vad har du för drömmar?

 

Genom nya husläkaren fick jag gå på ett KBT-samtal (kognitiv beteendeterapi). Jag har varit så vilsen och så fokuserad på (o)hälsan att jag inte ens har övervägt att jag faktiskt behöver prata med någon. Och då menar jag inte en kompis. Utan någon som inte vet min historia. Någon som är utbildad i att lyssna. Och KBT-kvinnan lyssnade... och konstaterade "Det är ju inte konstigt att du är trött". Då kände jag det också. Oavsett VAD tröttheten beror på så är det ju inte konstigt att jag är trött! Jag har lite glömt bort min egen historia och vem jag var innan  den stora tröttheten slog till... workoholicen!
Och så pratade vi om drömmar... eller bristen på drömmar. "Jag har inga drömmar". Det blev ett sorgligt uppvaknande att inse att under trötthetsresans gång har jag tappat bort mig själv, tappat bort mina mål och drömmer bara om att vakna och känna mig pigg! Jag skrattar och jag har kul med mina vänner. Men jag har INTE drömt att när jag var 35 skulle jag vara arbetslös, sjukskriven, singel och ha det så illa ekonomiskt ställt att jag tvingas sälja/byta mina prylar för att kunna betala hyran. Det blev en insikt att inse att jag befinner mig mitt i en LIVSKRIS. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig ledsen eller arg? Och på ett sätt kanske det är sunt att känna något och inte bara lägga locket på? Så länge jag inte fastnar i det som var DÅ... istället för att fokusera på det som är NU så att SEN får innehålla drömmar...