Vad har du för drömmar?

 

Genom nya husläkaren fick jag gå på ett KBT-samtal (kognitiv beteendeterapi). Jag har varit så vilsen och så fokuserad på (o)hälsan att jag inte ens har övervägt att jag faktiskt behöver prata med någon. Och då menar jag inte en kompis. Utan någon som inte vet min historia. Någon som är utbildad i att lyssna. Och KBT-kvinnan lyssnade... och konstaterade "Det är ju inte konstigt att du är trött". Då kände jag det också. Oavsett VAD tröttheten beror på så är det ju inte konstigt att jag är trött! Jag har lite glömt bort min egen historia och vem jag var innan  den stora tröttheten slog till... workoholicen!
Och så pratade vi om drömmar... eller bristen på drömmar. "Jag har inga drömmar". Det blev ett sorgligt uppvaknande att inse att under trötthetsresans gång har jag tappat bort mig själv, tappat bort mina mål och drömmer bara om att vakna och känna mig pigg! Jag skrattar och jag har kul med mina vänner. Men jag har INTE drömt att när jag var 35 skulle jag vara arbetslös, sjukskriven, singel och ha det så illa ekonomiskt ställt att jag tvingas sälja/byta mina prylar för att kunna betala hyran. Det blev en insikt att inse att jag befinner mig mitt i en LIVSKRIS. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig ledsen eller arg? Och på ett sätt kanske det är sunt att känna något och inte bara lägga locket på? Så länge jag inte fastnar i det som var DÅ... istället för att fokusera på det som är NU så att SEN får innehålla drömmar...