Jag gick till läkarbesöket med en vänlig inställning. Taggarna var indragna. Fokus på det positiva. Vad gör jag rätt! Vad kan hen hjälpa mig med. Istället för vad som är fel. Och allt jag inte får/fått hjälp med. Och jag tror att vi äntligen möttes på riktigt. Hen såg att jag är villig att göra förändringar (dagliga långpromenader, bad om FaR) och blev mer villig att hjälpa mig.
Jag blev sjukskriven mars ut. Planen är att jag ska kunna återgå till halvtidsarbete innan sommaren. Nu är den medicinska bedömningen "Depression" och inte "Trötthet". Denna gång sparkar jag inte bakut av den diagnosen. Jag accepterar. Jag fick fylla in blanketter som visade höga ångestpoäng och på eget initiativ ska jag äta antidepressiva igen (jag slutade ju i höstas för jag var rädd för att det var tabletterna som gjorde mig trött och yr). Jag börjar fatta att jag inte riktigt vet vad depression och ångest är. Jag har tänkt att jag är stressad. Jag jämför med när jag var på ätstörningens botten och stod på alla fyra framför toaletten och kräktes ut min ångest över att jag var fet, ful och misslyckad. Men idag har jag ju en ekonomisk ångest som ligger över mig hela tiden vilket gör att jag ligger vaken på kvällarna. För att inte tala om ångest över läkare. Eller för framtiden. Eller... För när jag är hemma själv är jag mer nedstämd än vanligt... även om jag tycker att jag i mitt nuvarande tillstånd skrattar och har roligare än många andra jag känner. Men jag börjar fatta att man kan skratta och vara deprimerad samtidigt.
Jag har fortfarande inte skrotat mina tankar om att många av mina symptom beror på sköldkörteln. Men, jag ta in att en del beror på övervikt. Och jag kan låta mig utredas enligt läkarens plan utan att tvinga fram att hen ska kolla allt det jag vill. För hen har ju faktiskt sagt att hen vill hjälpa mig!
