Jag bloggade senast om henne i mars 2011 och då skrev jag bland annat så här;
Idag är jag ungefär i samma ålder som när hon dog och herregud livet har ju knappt börjat! Vi förlorade henne trots att hon borde haft hela livet framför sig. Så sorgligt och så jävla orättvist!
Jag tror inte att jag har drabbats av en dödlig sjukdom. Däremot är jag dödstrött. Jag befinner mig mitt i livet och känner att jag förlorar tid. Jag har blivit till en levande död. Jag önskar inget hellre än att få leva mitt liv fullt ut. För min skull. Och för hennes.
Nu är det november 2012, över ett år senare, och återigen strejkar min kroppp. Då befann jag mig på en arbetsplats jag kände påverkade mitt psyke och jag var både psykiskt och fysiskt utmattad. Men idag är det ju kroppen! Jag gillar ju mitt liv!
Jag tror inte att jag är dödligt sjuk så jag ligger inte hemma och är orolig över att jag ska dö. Jag tror inte att jag har bröstcancer. Eller ännu värre bröstcancer som sprider sig till resten av kroppen som hos Bettan. Däremot tror jag att det är NÅT mer fel på mig än vad läkarna velat testa och hittat hittills. Och då mal ju tankarna så klart på och googlar man är man så gott som körd!
Det är fascinerade att påminnelsen om en vacker förlorad vän får mig att börja gråta av saknad. För vissa dagar känns det som det var igår vi skrattade ihop. Men också fascinerande att tårarna övergår i en sorg över MIN situation. Och det är ju sunt att gråta ut ibland... oavsett om det började för min skull eller för någon annans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar