Snart är det här året till ända och det är bara att inse att det hänt massor!!! Det HÄR inlägget skrev jag i slutet av mars. Jag blir tårögd när jag läser det. För jag tycker så synd om den tjejen. Den tjejen som var jag...
Det här året började med en önskning om ”hälsa” och det slutade med projektet ”hitta inre frid(a)”. Ett projekt som inte är avslutat. Antagligen ett evighetsprojekt. Men mitt favoritprojekt (till skillnad mot det här att bli klar med utrensningen av lägenheten ;-) För det här var året när jag bestämde mig för att JAG är viktigast i MITT liv. Snacka om insikt. Även om en självklar sådan för andra kanske? Men jag har alltså tillslut insett att jag är viktigare än vänner. Min familj. Folk i min omgivning. Även om det är mer ”synd” om dem. Det finns ingenting kvar av mig om jag ger (allt) till andra.
Jag börjar inse att man inte kan göra ALLT. Och att jag faktiskt inte vill göra allt… om jag känner efter. Det blir lättare och lättare att tacka nej till saker jag förut aldrig hade velat "missa". Saker och ting blir mer värdefulla när man tar sig tid att tänka efter vad man vill. Och inte bara springer-genom-livet för man är för rädd för vad man kommer att känna om man stannar upp. Så har man en dag sprungit in i den berömda väggen. Och gissa om det tar tid att resa sig! Men för mig var det en värdefull livsresa!
Och ibland måste man göra resor till sitt inre. Trots att jag är (över)social så är jag också en ensamvarg. Har jag umgåtts för mycket med folk finns det inget jag tycker om så mycket som att slänga mig i tv-soffan. Kanske med datorn i knät (när laptopen funkar alltså ;-) Kanske bara ligga still och lyssna på favvomusik. Stänga av mobilen. Chatten. Hjärngympa lite. I MIN ENSAMHET. Jag hatar att bli "jagad". Har jag alltid gjort. Men förut har jag inte stört mig på att folk alltid ber mig om råd så fort jag tex visar mig online på fejjan. Jag i år gjorde jag en deal med mig själv att inte erbjuda/fixa saker till folk.
På mitt förra jobb hade jag smeknamnet ”Oraklet” och i år fick jag smeknamnet ”Guru” tack vare min nyfunna kärlek yogan och mina (flummiga) råd. Värsta komplimangen ju. Men jag har insett att jag inte alltid kan lägga min näsa i blöt. Inte ge goda råd i onödan. Kanske inte ens råda om folk ber mig. Att be om hjälp är nåt av det svåraste för mig. Vem vill visa sig svag liksom. Men att göra det är ju att erkänna sin styrka. Men det är också svårt att säga nej. ”Nej jag kan inte hjälpa dig (för jag måste hjälpa mig först)”.
För även om jag lärt känna mig själv på riktigt och också lärt mig se mina tidigare "varningstecken" hos andra måste jag lita på att folk gör vad som känns rätt för dem. Alla ser inte det jag ser. Eller är redo att se sig själv. Eller höra vad jag säger. Oavsett hur många gånger jag säger samma sak. Men vem gjorde mig till nån slags domare över andras liv? Vem är jag att tro att jag vet bättre? Är bättre? Det enda jag med säkerhet vet är att idag är JAG en bättre människa. Ett bättre jag. Må bättre jag. Och det hände ju för att JAG började lyssna på MIG SJÄLV! Så vill du hänga med mig framöver kommer du få sänka ditt tempo till mitt. För jag står ganska stadigt med fötterna på jorden nu i mitt lugn!
Jag fnular ännu på vilket mitt ledord ska bli för 2012. Det där med ”hälsa 2011” blev ju ett heltidsprojekt. Så jag måste verkligen va rädd för vad jag ber om… för det kan ju faktiskt vara så att jag får det OCH MER DÄRTILL!!! :-D
Jag börjar inse att man inte kan göra ALLT. Och att jag faktiskt inte vill göra allt… om jag känner efter. Det blir lättare och lättare att tacka nej till saker jag förut aldrig hade velat "missa". Saker och ting blir mer värdefulla när man tar sig tid att tänka efter vad man vill. Och inte bara springer-genom-livet för man är för rädd för vad man kommer att känna om man stannar upp. Så har man en dag sprungit in i den berömda väggen. Och gissa om det tar tid att resa sig! Men för mig var det en värdefull livsresa!
Och ibland måste man göra resor till sitt inre. Trots att jag är (över)social så är jag också en ensamvarg. Har jag umgåtts för mycket med folk finns det inget jag tycker om så mycket som att slänga mig i tv-soffan. Kanske med datorn i knät (när laptopen funkar alltså ;-) Kanske bara ligga still och lyssna på favvomusik. Stänga av mobilen. Chatten. Hjärngympa lite. I MIN ENSAMHET. Jag hatar att bli "jagad". Har jag alltid gjort. Men förut har jag inte stört mig på att folk alltid ber mig om råd så fort jag tex visar mig online på fejjan. Jag i år gjorde jag en deal med mig själv att inte erbjuda/fixa saker till folk.
På mitt förra jobb hade jag smeknamnet ”Oraklet” och i år fick jag smeknamnet ”Guru” tack vare min nyfunna kärlek yogan och mina (flummiga) råd. Värsta komplimangen ju. Men jag har insett att jag inte alltid kan lägga min näsa i blöt. Inte ge goda råd i onödan. Kanske inte ens råda om folk ber mig. Att be om hjälp är nåt av det svåraste för mig. Vem vill visa sig svag liksom. Men att göra det är ju att erkänna sin styrka. Men det är också svårt att säga nej. ”Nej jag kan inte hjälpa dig (för jag måste hjälpa mig först)”.
För även om jag lärt känna mig själv på riktigt och också lärt mig se mina tidigare "varningstecken" hos andra måste jag lita på att folk gör vad som känns rätt för dem. Alla ser inte det jag ser. Eller är redo att se sig själv. Eller höra vad jag säger. Oavsett hur många gånger jag säger samma sak. Men vem gjorde mig till nån slags domare över andras liv? Vem är jag att tro att jag vet bättre? Är bättre? Det enda jag med säkerhet vet är att idag är JAG en bättre människa. Ett bättre jag. Må bättre jag. Och det hände ju för att JAG började lyssna på MIG SJÄLV! Så vill du hänga med mig framöver kommer du få sänka ditt tempo till mitt. För jag står ganska stadigt med fötterna på jorden nu i mitt lugn!
Jag fnular ännu på vilket mitt ledord ska bli för 2012. Det där med ”hälsa 2011” blev ju ett heltidsprojekt. Så jag måste verkligen va rädd för vad jag ber om… för det kan ju faktiskt vara så att jag får det OCH MER DÄRTILL!!! :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar