2011-03-25

Hur det är att vara jag

Humorn är min bästa vän. Mitt försvar.  Mitt bästa vapen.
Den har lyckats ta mig igenom situationer som att få höra ”Du är ju i en känslig ålder” av min sk husläkare när jag söker hjälp för femtioelfte gången för att jag fortsätter att känna att något är ”fel” på mig. Nej, jag har inte man och barn... och jag har heller inte samma husläkare ;-)
Min humor är också en livsfarlig vapendragare för det gör att ingen förstått hur (dåligt) jag egentligen mått för att jag skämtar om det.
Jag har varit trött i 1.5 år. Jag har känt mig som att jag är nyvaken dygnet runt.... i ett halvår!
Jag är så trött så att vissa dagar vet jag inte hur jag ska orka andas.
Men jag har bitit ihop. Istället för att bryta ihop. För jag har ”inte tid”.
Och det har gjort att jag har kippat efter andan rätt in i en sjukskrivning för ”depression”!
En sjukskrivning som inte innebär någon vila då jag själv måste hitta svaret på ”vad är det för fel på mig?” under den här månaden.
Jag måste slåss! För hur ska man kunna leva på riktigt när man känner sig nyvaken hela tiden?
Jag blir provocerad när folk tror att de förstår min ”vintertrötthet”. Den har varat från FÖRRA vintern!
Jag känner mig aldrig pigg oavsett när jag lägger mig och hur mycket jag än får sova. Mitt trötta tillstånd blir inte bättre av ljus. Och jag ser inte ljuset i tunneln. Ibland känns det som att jag befinner mig i totalt mörker och undrar om jag någonsin kommer hitta ut?
Jag vet ju inte ens hur jag ska komma upp på morgonen... eller iväg!
Jag sover mig igenom alarm. Jag ställer om dem. Stänger av dem.
Jag mår illa av trötthet. Jag har andnöd av trötthet. Jag blir andfådd av att bara vara.
Jag vaknar med panik över att jag ännu en dag har försovit mig och inte hinner 1/tvätta håret, 2/sminka mig, 3/äta frukost eller gud hjälpe mig... 4/duscha!
Trots ett uppstressat inre går jag likt en zombie till tunnelbanan. Jag orkar inte ens läsa gratistidningarna längre. Jag kan inte koncentrera mig. Jag sitter bara där. Och så plötsligt är jag framme.
Min kropp går på sparlåga. Vilket komplicerar när jag ska vara ansiktet utåt i receptionen.  Varje dag känner jag pressen av att prestera. Av att vara den där glada tjejen som anställdes.
Jag får dåligt samvete om jag är sjuk... vilket jag varit ganska ofta när jag åker på alla sjukdomar som finns.
Men jag låtsas vara mitt gamla jag. Och jag känner mig som en bluff under tiden.
Det gör jag att jag aldrig kan slappna av och alltid känner mig övervakad. Speciellt då jag vet att jag återigen varit en punkt på personalsamtalen a la ”Hur tycker ni att Frida sköter sitt jobb”. Pretty darn förnedrande. Och jag har tappat min ryggrad under tiden för att jag inte har nog eneri att orka stå upp för mig själv.
Jag lånar energi – jag vet inte varifrån- så att jag ska klara av 8 timmar på jobbet.
På väg hem hem efter jobbet stängs energin av. Jag somnar.
Jag har ingen ork att laga middag. Snabbt måste det gå! Och jag kan inte ta snabba beslut i en affär. En chili-con-carne-matlåda från frysen? Köttfärssås? Äsch, jag tar mackor. Och en latte. Läsk! Kanske lite choklad?
Sen faller jag ihop i TV-soffan.
Och privatlivet faller i spillror.
Jag var en kul tjej med många (kanske för många?) järn i elden.
Nu känner jag inte igen mig själv.
Jag misslyckas totalt med att få ihop alla bitar av mitt liv.
Jag känner mig som en dålig kompis. Jag orkar inte ses. Jag orkar inte ringa. Eller så glömmer jag att ringa. Eller så orkar jag inte prata. Jag orkar inte vara den drivande. Vilket ju förändrar relationer.
Jag har också förändrat relationen till mig själv.
Mitt smeknamn är ”Fancy”. Men jag tittar mig i spegeln och känner inte igen det jag ser.
Men oftast väljer jag att blunda. Att stänga av. För jag har inte valt att vara den personen som tog över mitt liv.
För vad är det här för liv?
Oavsett - det är dags att ta tillbaka det!

9 kommentarer:

  1. Kämpa på! Det är du värd!

    SvaraRadera
  2. Hej
    Lider med dig och kan känna igen mig. Jag har suttit i en liknande situation där orken bara försvann,jag kunde sova dygnet runt, frös jämt, gick upp i vikt(ca 30kg på 2 år) fast jag i princip levde på vatten.m.m. listan kan göras lång.men det värsta var att läkarna INTE trodde på mig i ca två år, fick höra kommentarer som " men du äter säkert onyttigt på kvällarna, och trött är alla" tills jag bytte till en kvinnlig läkare som LYSSNADE på vad jag berättade. Det tog henne två dagar att ställa diagnos. Du har säkert fått alla tips i världen men jag vill ändå tipsa dig om att kolla upp sjukdomen Hashimoto. Man kan ha " bra" värden och ändå ha sjukdomen och dina symtom låter som detta. Stora kramar till dig och hoppas detta löser sig. Ge inte upp.

    SvaraRadera
  3. Tusen tack anonym!!!!
    Goda råd (från någon som faktiskt förstår min situation) kan man aldrig få för mycket av. Hashimoto har jag inte hört talas om, men jag vet att min mammas sköldkörtelproblem diagnostiserades via prov på själva sköldkörteln och inte via blodprov.
    Som jag ska fortsätta slåss för en remiss till endokrinkliniken som är specialist på sådana sjukdomar.
    Tack igen <3

    SvaraRadera
  4. Har läst din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat tidigare. Vill bara skicka en kram till dig.

    SvaraRadera
  5. Tack gulliga. Roligt att det finns folk som faktiskt läser. Jag hoppas att jag snart blir mitt gamla roliga jag igen.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Jag älskar dig Frida och jag hoppas att det snart kan vända. Att dom hittar felet.
    Jag kommer alltid att vara här.

    Pussar från sälen

    SvaraRadera
  7. Åh, men finaste Frida! Jag kan inte säga att jag vet hur du har det, för det vet jag inte, men jag kan säga att det låter fruktansvärt jobbigt och att ingen människa ska behöva må såhär. Det låter helt galet och fel att du själv ska lista ut din sjukdom, om jag minns rätt så har vi läkare till för just sånt. Usch, trött blir man. Hoppas du ändå hinner med att vila lite nu under din sjukskrivning. Många styrkekramar!

    SvaraRadera
  8. Sälen, I love you!

    Tack thefatandfurious, styrkekramar behövs!

    Kram

    SvaraRadera