Bettan

Maya hade lagt ut det här på fejjan med texten "Elisabeth 1965-1996". 

Det öppnade tårkanalen! Världens finaste låt. Och världens finaste människa.

När jag var 19 år gick min släkting "Bettan" bort i cancer. Hon var 31 år gammal och var som en storasyster för mig. Hon var min idol. Den härligaste människa jag visste. Ett bra ideal.

Jag har tänkt mycket på henne på sista tiden. Då tyckte jag att hon var "vuxen". Idag är jag ungefär i samma ålder som när hon dog och herregud livet har ju knappt börjat! Vi förlorade henne trots att hon borde haft hela livet framför sig. Så sorgligt och så jävla orättvist!

Jag tror inte att jag har drabbats av en dödlig sjukdom. Däremot är jag dödstrött. Jag befinner mig mitt i livet och känner att jag förlorar tid. Jag har blivit till en levande död. Jag önskar inget hellre än att få leva mitt liv fullt ut. För min skull. Och för hennes.
Det är konstigt, fast det är så många år sen hon gick bort så får jag ibland en impuls av "Det här ska jag ringa och berätta för Bettan". Och jag kan fortfarande få jättedåligt samvete för att jag inte städade hennes lägenhet riktigt ordentligt efter att jag fått låna den :-) Ibland stannar jag upp och inser att glaset jag dricker ur är från henne. Jag bär med mig hennes tänk av att finporslin inte bara ska användas till fest utan till vardags. Men jag ärvde inte bara massa fina prylar och vackra minnen utan även två av hennes bästa kompisar. Även om vi inte träffas så ofta så lyllos mig som fick två så fina och roliga arvegods...