Knicker Kittens artikel i Sydsvenskan

Knicker Kittens bara behag
Publicerad 2 januari 2010 i Sydsvenskan

(jag har gjort ett fotomontage av de vackra bilderna som Åsa Sjöström tagit)

Stå inte där i ett hörn med din mage! Burlesktruppen Knicker Kittens mission: Att boosta kvinnors ego genom att våga klä av sig på sina egna villkor inför publik.

I lobbyn på designhotellet First Hotel Skt Petri i centrala Köpenhamn hörs sorl och tjut. Längs scenkanten står det B-U-R-L-E-S-Q-U-E. En bit därifrån hänger ett hundratal människor. Flera bär peruker i orimliga färger, korsetter, ett och annat blottat strumpeband syns. Här finns en rockabilly-typ i hatt och hängslen, en Marilyn Manson-kopia och en rullskridskoflicka i hotpants.

Då gör Dixie Belle entré på scen med alla sina tatueringar och det stora leendet under de röda lockarna. Hon bär svarta trosor utanpå nätstrumpor med en boa som svans. Höga klackskor, glitterögon och guldkorsett, under vilken magen putar ut.

Det är svepande rörelser till ”Lament” av David Rose & his Orchestra, det är gnistrande blinkande flirtar till höger och vänster, kyssmunnen ler roat och kroppen svänger och skakar och dallrar till.

Woohooo! skriker publiken när guldkorsetten ryker. Woohooo! igen, när spetsbehån blottar de svarta tofsarna (de kallas tassels) som fästs med peruktejp på bröstvårtorna. Hon vänder sig om, retas med leendet och låter behå-bandet glida nerför ena armen, sedan den andra. Behån av. Yihaa! Tillbaka mot publiken burrar hon svansboan över brösten i sin dans. Boan på marken, iiiiiiii ooooooo! Brösten snurrar runt runt och med dem tofsarna, den här effekten kallas ”tassel twirling”. Applåder och hurra-rop.

Det här är Knicker Kittens, Sveriges enda professionella burlesktrupp, hemmahörande i Stockholm. De turnerar världen runt med sina plymer, bastkjolar och tutt-tofsar. I somras kammade de hem pokalen ”bästa klassiska burleskakt” i Burlesque Hall of Fame i Las Vegas. De har följt med rockbandet Mustasch på turné och för två år sedan underhöll de Nobelfestens gäster – Gudrun Schyman kallade arrangemanget för ”unket”, men hon såg aldrig showen med egna ögon. Gruppens ledare Duchess Dubois ställde upp i Talang tidigare i år, Bert Karlssons respons blev ”stimulerande”, andra höjde på ögonbrynen: Ta av sig kläderna, ska det vara familjeunderhållning?

Denna kväll är det Christmas burlesque xtravaganza i Köpenhamn, där burleskscenen frodas i takt med finanskris-dekadensen. Klubbar med absintbarer och vaudeville-estetik har under hösten slagit rot på stans mer alternativa klubbgolv.

Knicker Kittens egen Madame Magduschka (Magdalena Mandel) bär snövitt med silverpynt, hon är konferencieren, en uppochner-vändning av den dåtida burleskens snuskgubbe, tuppen i hönsgården som samlar ihop sina flickor, lyfter fram dem och ger dem eld i baken. ”My girls”, säger hon på låtsas-rysk-engelska.

Hennes trupp är liten ikväll, för det kostar att resa, bo och äta och denna gång föll lotten på Dixie Belle (Angelika Hedlund), Miss Diamond (Malin Ehlin) och gruppledaren Duchess Dubois (Hedvig Marano Mandel).

Den senare träder in på scen i form av en julstrumpa, under den är hon ett litet elegant rött paket med löst hållna rosetter, som mycket lätt kan avslöja en skäggig tomte på den röda trosan. Bröstvårtorna har smyckats med röda glitterhattar, som får publiken att vissla. Duchess Dubois ler nådigt till svar, glider av scenen och när akten är slut tågar truppen upp på hotellrummet för ombyte till akt två.

– Man ser inte publiken för det starka ljuset. Skönt! säger Duchess Dubois, drar på sig en kappa och rusar till hissen.

Burleskscenen tog fart under mitten av 1800-talet och växte fram ur music hall- och vaudevilletraditionen: En satirisk scenkonst med edge där färgrika kostymer, strippande flickor, gladflirtig musik, parodier och fåniga gimmicks ingick. På 1930-talet riktades genren allt mer mot striptease och det är så burleskscenen främst tar sig uttryck också idag. Samtidigt har det burleska scenuttrycket funnit sin plats i queerkulturen och syftar till att frigöra, inte cementera, könsrollerna och kvinnokroppen.

– Folk förutsätter att om man är tjej och tar av sig kläder på scen så utsätter man sig och är ett offer. Att man finns till för mäns lustar på något konstigt sätt.

– Det är många tjejer som kollar på burlesk, helt klart en övervägande del av publiken. Jag tror att man ser något som är frigörande – folk som släpper ut fläsket och celluliterna och skakar på det och har väldigt kul. Det är normbrytande på det sättet, att man vågar tycka att man är svinläcker fast man inte har en kropp som Heidi Klum, säger Hedvig Marano Mandel.

I hennes huvud snurrade drömmen om att bli en burleskartist under uppväxten: Ditsy blonde-utseendet, Marilyn Monroes technicolormusikaler och Mae West. Fjädrar över ett par bulliga bröst.
– När jag var liten ville jag vara en drag queen och var ledsen för att jag var tjej och inte kunde vara det.

2005 formade hon idén till det som skulle bli Knicker Kittens: en klubb i Stockholm, en dans- och showtrupp och en burleskakademi där den som känner sig manad kan lära sig bump ’n’ grind, tassel twirling och hemmasydd eskapism.

Avklädning som dramatisk form, kallar showgruppen det. Striptease 2.0. En humormystik och en retsam glimt i ögat som byggs upp kring kroppen.
– Att man långsamt låter en handske falla: ’Kolla hon har fingrar!’ Förr i tiden var en vrist jävligt vågad, säger Magdalena Mandel.

När Knicker Kittens karaktärer kliver upp på scen med glittersprayade kroppar, lösögonfransar och paljettförsedda kostymer är det en teater, ett rollspel kring en mycket konstruerad femininitet, berättar Hedvig Marano Mandel.

Många av Knicker Kittens har känt sig utanför i tjejgrupper och inte varit riktigt hemma i världen med sin kropp.

– Vi anser att vi håller på med drag. Det här är precis lika ovanligt för mig som privatperson som för en kille. Det är väldigt tacksamt att löjla sig kring de här gamla stereotyperna, att rycka av sig saker på ett effektfullt sätt och få vara lite risky och flirta. Nakenhet kan fortfarande vara väldigt kontroversiellt, säger Hedvig Marano Mandel.

Publiken på den egna klubben på Högkvarteret på Söder vågar tjoa och vissla och heja på. Men när Knicker Kittens tar sig an nya sammanhang och miljöer händer det att det blir helt tyst. För är det verkligen ok att gorma åt ett par bröst?
– Ibland ser man ett par som står och håller varandra stenhårt som att de nästan skulle dö, säger Hedvig Marano Mandel.

– ”Jag lovar jag är här för din skull. Nä, jag tycker inte om att titta på bröst. Det här är INTE otrohet”, säger Magdalena Mandel.

Det har också hänt att det har kommit in ensamma män med teleobjektiv till en show.

– Man kan ju aldrig kontrollera en publik, men om det är någon som kommer dit för att spana in halvnakna tjejer så drunknar de i mängden. Bara en gång har vi fått höra ”visa pattarna”. Det var på en Finlandsbåt, säger Hedvig Marano Mandel och de övriga Knicker Kittens skrattar.

Hur ser en typisk feminist ut? Får hon tycka om att ta av sig kläderna på scen? Vem bestämmer vad som exploateras och objektifieras? Knicker Kittens har bestämt sig för att behaga sig själva och skita i vad mainstreamsamhället har bestämt i någon sorts tyst överenskommelse om vad som är bra och dålig scenkultur.

– För mig var det en konflikt i början. Hur kan det vara ok att jag tycker så mycket om det här? Jag håller på och klär av mig inför folk, hur går det ihop med att vara genusmedveten? Efter ett tag bestämde jag mig för att sluta fundera. Jag vet att jag gör det här för mig själv, säger Hedvig Marano Mandel.

Hennes fru, Magdalena Mandel, kände sig mer hemmahörande bland pojkarna som liten (”det finns bara en bild på mig i kjol när jag var liten, och då var jag skitsur”) och tänkte aldrig att hon skulle ställa sig på en scen i trosor och bröst-tofsar.

– No fucking way tänkte jag när jag gick med i gruppen. Jag ska prata, för det kan jag. Och kanske visa vristen. Och sen efter ett tag märkte jag att jag har gått runt och spänt in magen. Jag har trott att jag var en medveten person, men nä. Jag såg de andra tjejerna, hur de sa ”äh skit i det” åt sådant som man annars retuscherar bort. Jag menar, hur intressant kan det vara? Femtio procent av jordens befolkning har sådana här. Det är futtigare än vad man tror, säger hon och pekar mot bysten.

– Det är en sådan kick att lära sig tassla också! säger Malin Ehlin.

Angelika Hedlund bryter in:
– Jag tycker att man kan vara en förebild för folk som tänker ”jag är lite tjock, jag är inte ok i underkläder”.

– Precis. Stå inte där i ett hörn med din mage! Det är ju inte som förr i tiden att vi står på en rad och alla har samma mått och väger 47 kilo. Vi är en ganska brokig skara, säger Magdalena Mandel.

Malin Ehlin, som i höstas tog steget från burleskakademin till den riktiga scenen, kallar det för en självkänsleutveckling.
– Jag har inte alls samma issues med min kropp längre. Att kasta kläderna har verkligen stärkt mig och fått mig att älska mig själv. Jag kände mig mer som ett offer innan.

Dita von Teese har gjort burlesken trendig under det senaste decenniet, men är ingen förebild för Knicker Kittens. De ser henne som en frostig och ikoniserad artist, som inte utnyttjar burleskgenrens humoristiska ådra och som hamnar i pleaser-facket när hon viker ut sig i ett mansinriktat medium som Playboy, där man klär av sig kläderna för att få männens gunst och pengar. Där finns det en skillnad mellan vilken blick man vill möta från scenkanten.

Snart dags för akt två. Dixie Belle samlar ihop snö i hotellobbyns blomkrukor till ”Let it Snow”-numret. Miss Diamond sätter fast bomben i strumpebandet, redo för rollen som fången som ska bryta sig loss ur sina bojor. Madame Magduschka minglar med Marilyn Manson-kopian och rullskridskoflickan.

Duchess Dubois drar på sig plymerna.
– Det är vi som sätter agendan och de ska vara jävligt glada att de får se oss.

Av Kristin Nord och Foto: Åsa Sjöström

http://sydsvenskan.se/article617638/Knicker-Kittens-bara-behag.html