En skugga av sitt forna jag

Jag tycker synd om mig själv ikväll! Så där så jag nästan börjar böla.  Lyssnar lite medvetet på sorglig musik. Men det kanske bara är sunt? Att jag faktiskt stannar upp och känner efter. Hur jag egentligen mår - och svaret är DÅLIGT! Faran med att göra det är att det blir dubbelt så jobbigt att lägga i växeln och orka sen igen. Orka ta mig upp ur sängen. Eller till sängen. Orka ta mig till jobbet. (jag orkar jobba när jag väl är där). Orka ta mig hem. Orka laga mat. Orka städa. Orka träffa dem jag tycker om. Orka tänka. Orka andas.

Det är så jävla sjukt och tragiskt att jag har hamnat här IGEN!
(läs ett gammalt inlägg här)
Min kropp beter sig som innan min sjukskrivningen våren 2011. Innan sköldkörtel- och D-vitaminproblemen uppdagades och jag fick mediciner och vitaminer. Men den här gången är jag som ett stort jävla frågetecken när jag inte är på en arbetsplats som suger all energi ur mig. Men för mig är det beviset för att det är kroppen och inte knoppen det är fel på! Om det bara fanns en endaste läkare som kunde ta mig på allvar och faktiskt HÖR mig och inte bara SER en överviktig tjej.

Jag har förstått att vissa bekanta tror att jag är deprimerad när de läser mina beskrivningar om min (o)hälsa. Tror att antidepressiva eller terapi kan bota mig. Men tro mig, jag skrattar alldeles för mycket för att vara inne i en depression. Jag har alldeles för kul med mina vänner (när kroppen samarbetar). Vilket jag ju ska vara glad för. Men det är sån jävla kamp när kroppen och knoppen inte kan kommunicera. När hjärnan jobbar snabbare än vad kroppen klarar av. När man måste vila både innan och efter en aktivitet.

Det kan inte vara meningen att man ska må så här? Nu har jag befunnit mig i det hör "zombietillståndet" i 3-4 månader och det blir bara värre! Levande död när man inte ens har en dödlig sjukdom (inte för att jag vill ha en, men snälla utred mig vidare om vad jag kan ha). Lite så där halvt om halvt berusat tillstånd... fast jag är nykterist! Vad har jag gjort för att förtjäna det här livet i en bubbla där jag liksom gungar fram i långsamt tempo insvept i bomull?

Om inte besöket på Huddinge Endokrin på fredag leder mig vidare så vet jag inte vad jag gör?!? Jag börjar bli desperat. Blir avundsjuk (på riktigt) när jag hör vänner som fått "lämna tio rör blod".  Kanske kan jag bryta mig in på ett labb och själv ta alla prover jag vill ta? Guess not? Makten ligger i sjukvårdens händer tills jag blir "sjukvårdsminister" själv!

Jag kan bara hoppas på att nåt positivt kommer ut av allt detta i slutändan. Så man liksom får värsta insikten "Jaha, var det däääääääärfööööööööör"...