2011-08-26

It all ends here 2



Dagen D. Det var dags för min första arbetsdag efter 4 månaders sjukskrivning för den extrema D-vitaminbrist som lett till (utmattning)depression och att jag förlorade ”D:t”.
Jag var nervös. Hade våndats. Vänt ut och in på mig själv. Knappt kunnat sova. Känt lite hjärtklappning. Och försökt känna efter i hjärtat vad jag EGENTLIGEN kände?!?
Jag hade ställt flera alarm den morgonen av rädsla för att försova mig. Vilket varit lite av min livsstil det senaste året. Att sova mig igenom alarmen. Vakna upp med andan i halsen när man inser att nåt är fel. Och så stressa. Men nu hade jag fått ta det lite lugnt i sommarsolen. Läst massa böcker. Jag hade precis gjort massa hundöron på varannan sida av ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” och då kom det till mig där jag satt i soffan och fördrev tiden. Jag ska be! Det händer väldigt sällan att jag gör det för jag vet oftast inte vad jag ska be om (ganska talade för mig att jag inte ens vill be om hjälp i mina böner?!?). Men jag hade i alla fall hittat ”mitt ord” - F R I D! Jag borde ju ha kommit på det direkt när jag såg filmen (boken är bättre än filmen!) men det tog mig flera månader att komma ut zombiedvalan och kunna höra min egen röst igen.
Men nog om boken och åter tillbaka till soffan.
Jag harklade mig. ”Kära mina änglar” (i och med att jag inte vet vem ”Gud” är brukar jag be till mina nära och kära som inte längre finns i livet och försöka visualisera Bettan, Morfar och Tanten Ruth framför mig). ”Kära mina änglar, ge mig inre frid och styrka att klara av min första jobbdag och klara av alla andra jobbdagar tills jag vet vad jag vill göra”.
Det här kom att bli det första riktiga beviset för mig att ord är mäktiga. Att dina böner kan bli hörda. Och även om inte DU sitter inne med svaret själv finns det en ”plan” för dig.
Vid tunnelbanestationen Medborgarplatsen valde jag att gå en annan väg än jag brukar för att fördriva tiden. I skyltfönstret på Retro ser jag likadana gulsvarta kannor jag precis fått av min mamma. Nu är jag inte sån som bara för att nåt är värdefullt så är det fin. Men snarare kändes det som att ”någon” ville att jag skulle se nåt fint på väg till jobbet för att göra det till en fin dag.
Jag fortsätter på Folkungagatan och plötsligt bromsar en cykel in bredvid mig. Det är Anette. Anette som är på väg till jobbet men inte kom upp den tid hon tänkt sig. Samma Anette som också tipsade mig om jobbet fyra år tidigare. Jag tittade nästan upp mot himlen och nickade ”tack” för det fina stöd som skickades till mig på två hjul.
Men stödet kom också i form av ”budkillen”. Jag tyckte att jag kände igen killen med kaffebönorna, men det var inte förrän jag skrev mitt namn tydligt och han upprepade det högt som vi gav varandra en ordentlig blick. Det var Claes. Min pappas kusin. Även bror till min ”ängel” Bettan. Jag får fortfarande nästan gåshud när jag tänker på det här mötet. Min älskade Elisabeth gick bort i cancer för X år sedan när hon var i min ålder. Hon var som en storasyster för mig. Min idol. Min förebild. Och jag tänker fortfarande på henne. Och nu skickade hon sin bror som ett bevis på att hon hört min bön. Sin bror som också visade sig ha varit sjukskriven och arbetade deltid och gav mig rådet att inte jobba för mycket i början.
När han gick kände jag mig liten, rörd och tacksam.
Annars kände jag mig mest… förvirrad!
Även om den lilla personalstyrkan som var där blev glada (överlyckliga) över att se mig på plats igen dröjde det inte mer än en minut (KID U NOT!) innan de sa att de hade problem att logga in på växeltelefonen och bad mig göra det.
Till saken hör att företaget bytt namn under tiden jag varit sjukskriven. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte vilka som var på semester. Jag visste… ingenting!
Och ingenting var vad jag fick. Inga blommor. Inget ”välkommen tillbaka” kort. Istället snubblade jag nästan över soppåsarna vid entrén. Och klev på stegar för att laga trasiga kökslampor.
Så jag sitter där bakom receptionsdisken där jag känt mig så hemma förut och känner att något är… FEL. Men jag fattar inte vad. Alarmklockan ovanför huvudet är på. Jag tänker att tiden får väl utvisa vad det är för konstig magkänslan jag har. Jag börjar med att gå igenom mina 17XX mails (mest spam!).
När chefen efter 2.5 timmar vill prata med mig och ekonomichefen trodde jag fortfarande att vi skulle göra upp en ”plan”.
Därför förstår jag INGENTING när mötet slutar i att jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist (receptionisten blev typ utbytt mot en ny telefonväxel). Jag och chefen har valt att skiljas under vänskapliga former så jag går inte in på mer detaljer än att jag blev arbetsbefriad med lön under min uppsägningsperiod.
Andra kanske hade blivit knäcka av det här.
Blivit förbannade.
Ledsna.
Utmattade.
Men jag kände nästan skrattat bubbla i strupen.
Var det alltså det HÄR jag bett om?
Var det det här som var MENINGEN?
Det hade jag ALDRIG kunnat gissa.
Men det kändes så… rätt!

Men låt oss börja med nyårsafton 2010 när jag skålade in ”Hälsa 2011”. Be careful what you wish for... Det nyårslöften kom att förändra mitt liv!

5 kommentarer:

  1. Älskade vän!

    Jag tror att det finns en mening...
    Jag tror att du är på väg mot något stort och bra...
    Jag ryste när jag läste ditt inlägg!
    Jag vet inte vad som väntar dig men nu tror jag tiden är mogen. Fridatiden är här!

    Pussar

    SvaraRadera
  2. Jag tror också det här är början på det livet som är meningen. Jag tror också det här inlägget är början på min bok "Att hitta inre frid... a".
    Puss

    SvaraRadera
  3. Det finns en mening med allt som sker, vi kanske bara inte förstår det just då.

    Kram på dig Frid-a!

    SvaraRadera
  4. Amen!
    /Kickan

    SvaraRadera