Bollen är i rullning sedan jag fick dum-i-huvudet-läkaren att faktiskt be om ursäkt till mig och skicka iväg remisser till andra som kanske kan hjälpa mig (han blev väl rädd att jag skulle anmäla honom efter du-är-i-en-känslig-ålder-uttalandet).
Igår var jag på samtal hos en psykolog. Han frågade om jag var emot att komma dit (jag hade en riktigt dålig dag av att känna mig konstant nyvaken och arg på mina kollegor). Jag sa att jag inte visste varför jag var där för det känns som att jag bara slussas vidare, ingen tar mig på allvar och man bara skjuter upp problemen ytterligare för att jag antagligen inte kommer få någon hjälp därifrån.
Fast jag vet ju inte riktigt längre vad mina problem är. Fysiskt? Psykiskt? Känns som en kombo av båda. Kändes dock konstigt att prata om sitt förflutna. På något sätt känns det som jag lämnat vissa bitar bakom mig och redan kommit underfund med och accepterat varför jag är som jag är och förlåtit vissa i min omgivning för deras beteenden. Hur kan man sammanfatta 33 år på 1,5 timme? Hur ska han förstå mig... när jag knappt förstod mig själv :-)
 |
| *chock* när jag är hemma har jag ofancy kläder på mig. Typ en rosa oversize tisha! *chock* |
Mitt nuvarande problem är ju att jag är så jävla trött och att hälsan är åt helvete!
Och jag är så trött på att se en trött tjej titta tillbaka på mig i spegeln.
Och det känns som att det gör att allt upplevs som problematiskt.
Och jag är så trött på att se en trött tjej titta tillbaka på mig i spegeln.
Och det känns som att det gör att allt upplevs som problematiskt.
Nästa gång om tre veckor ska vi prata vidare om huruvida jag borde börja äta antidepressiva tabletter. Och i så fall vilka med tanke på tidigare ätstörningsproblematik och nuvarande pco-problemen. Så jag antar att han faktiskt tog mig på allvar!
Jag känner många som äter antidepp, jag har nog inget emot det men har ju på nåt sätt alltid klarat mig ifrån att börja. Men, det kanske gör att livet känns lite enklare just nu?
Någon av er som gör det och i så fall vilka (förstår om ni inte vill kommentera det här). Ni får gärna maila frida.nordin@passagen.se eller facebooka Fancy Frida och berätta mer.
PS: Och på tisdag gäller det! Då ska det undersökas om jag har "sömnapné". Mer om det då...
Älskade vän! Ibland känner man sig som ett litet barn i denna värld, bara en massa stora jättar i ens omgivning som tror sig veta vad som är bäst för en och vet de inte det så hittar de på något som låter bra och som de tror kommer att gå hem hos oss, små och "okunniga". Ibland tror jag att vi själva ställer bättre diagnos än många läkare. Personligen, utan att egentligen veta, tror jag att mycket av dina sömnproblem beror på stress. Det hjälper ju inte dig att höra vad jag tror men tänk om (och detta gäller oss båda) allt skulle förändras om vi ändrade vissa saker i våra liv. Nu pratar jag inte om kost och träning utan om miljön (tror du förstår vad jag menar). Tänk om vi ändrade karriär, skulle vi vara lika trötta då eller skulle vi känna oss motiverade och glada? En sak som jag genast blir orolig över, efter att ha läst ditt inlägg, är att du rekommenderas att börja äta antidepressiva tabletter. Enligt min mening trycker de bara bort alla känslor och de lurar dig att må bra. Min bror samt min lillebrors pappa åt dessa J..la tabletter och de har berättat, i efterhand, att de t.o.m förlorade känslorna för sina egna barn! De kände ingenting. Usch känner mig så orolig. Vill att du ska må bra men vill inte att du ska äta tabletter. Kan vi inte börja med att träna tillsammans, på distans? vi pushar varandra och lägger upp något tillsammans? Tänk om det hjälper? Älskar dig, piss puss!
SvaraRaderaHej fina du!
SvaraRaderaJag har ätit antidepressiva tabletter i över 3 år nu, och det gäller att hitta de som passar en rätt. Att äta antidepp är ungefär som att testa kläder, alla kanske inte passar och det kan ta ett bra tag innan man hittar just rätt för en själv. Jag har ätit Fluoxetin som är speciellt utvecklat för folk med ätproblem typ hetsätning, tröstätare etc. då den ska hämma hungerkänslor om jag har förstått det rätt. Den mådde jag personligen inte bra på, jag blev en zombie, sov jämt och vart helt avkapad från allt vad känslor heter. Finns svåra biverkningar med. Sen testade jag något som heter Cipralex, och det är den enda som funkat bra på mig, jag kände mig verkligen mycket piggare och gladare efter några veckor, till och med min mamma märkte skillnad i mitt humör! Det enda negativa med dem var att min hunger ökade och jag fick rätt jobbiga mardrömmar. Så det slutade med att jag avbröt för jag vågade tillslut inte sova. Nu senast har jag testat Estrea tror jag den hette, det vart ingen skillnad alls. Så nu ska jag börja om på Cipralex igen, och försöka hålla ut lite längre.
Har du några frågor får du gärna fråga mig om du vill. :) Kram!
Tack bästisen. Du känner mig ju bäst av alla. Jag tror ju dock du också vet att jag inte riktigt känt mig som mig själv under en lång tid nu. För mycket har ju med det här med sömnen (vilken?) och tröttheten att göra. Det är ju inte normalt att inte känt sig utvilad på över ett år. Jobbet spelar nog också stor del och har en bidragande faktor till att tankar kan gå på högvarv (utan att gå in på detaljer även om det finns mycket jag skulle kunna skriva ;-).
SvaraRaderaJag har ju varit emot tabletter och alltid sagt ifrån när jag fått det föreslagit för mig tidigare. För jag känt att jag klarar det (livet) på egen hand. Och inte vill känna mig avstängd. Now, I’m not so sure. Så väger helt klart för eller emot. Men inget jag tar lättsamt på.
Love u 2
Piss Puss
Tack snälla Jenny för din ärlighet. This could be the beginning of a wonderful friendship...“Fluoxetin” var det som nämndes som alternative i och med tidiga ätstörningsproblematiken.
Kram