Burlesk i UNT

Subkulturen som blev rumsren
Burlesk är populärare än på mycket länge. Samtidigt är konstformen omgärdad av många myter. UNT har tagit reda på varför showkonsten är så populär och vad det egentligen är som skiljer den från vanlig, simpel striptease.
Förra året anordnades den första burleskfestivalen i Sverige och på internet växer nätverken av burleskintresserade stadigt. Den dammiga, dekadenta och lågt ansedda konstformen håller på att återerövras och återupprättas av yngre generationer.
Burleskartisten Evy Maroon har uppträtt flera gånger i Uppsala hos syntföreningen Det svarta staketets klubb dMz. Hon fick upp ögonen för burlesk så sent som för två år sedan.
– Det började med att jag gick på en burleskfest på Hootchy Kootchy Club i Stockholm. Efter det letade jag efter information på nätet och bestämde mig för att gå en kurs. Då hade jag inte en tanke på att jag en dag skulle stå på scenen, berättar hon.
Som så många andra blev Evy Maroon dock snabbt fascinerad av den spektakulära konstarten.
– Jag var nervös inför första uppträdandet men när jag väl hade genomfört det så var jag fast, berättar Evy Maroon som därmed anslöt sig till en tradition med långa anor.
Ordet burlesk härstammar från latinets ”burra” (skämt) och det är bland annat namnet på en litterär genre. De flesta associerar dock burlesk till scenunderhållningen med samma namn, en grovkornigt humoristisk kulturyttring där kvinnokroppen ofta står i fokus.
De första burleskföreställningarna ägde rum i 1800-talets England där de väckte både förfäran och förtjusning. Genom att parodiera högt respekterade klassiska dramer med hjälp av vågade utstyrslar och slippriga antydningar skapade man en sensationell, grovkornig underhållning med stor sprängkraft.
Traditionen exporterades till Nordamerika där burlesk utvecklade sig till ett satiriskt lustspel med dansöser som häcklade aktuella teman med hjälp av stripteaseliknande nummer.
Den flitiga exponeringen av kvinnokroppen i underhållningssyfte väckte ont blod hos dåtidens mäktiga, moralkonservativa krafter.
Droppen som fick burleskbägaren att rinna över var när en dansös drog av sig stringtrosan på New York-klubben Minsky’s Burlesque i april 1937. Inte nog med att all burlesk underhållning svartlistades av myndigheterna, även själva ordet ”burlesque” förbjöds i offentliga sammanhang.
Med en sådan historia är det kanske inte så konstigt att burlesk fortfarande dras med det seglivade ryktet att det skulle handla om ren och skär pornografisk underhållning. Evy Maroon vill krossa den myten en gång för alla.
– Inget kunde vara mer fel. Vi tar inte av oss kläder för att göra någon upphetsad. Publiken består av fler tjejer än killar och de kommer inte till showen av den anledningen. De stoppar inte heller några pengar i våra kläder, förklarar hon.
Tvärtom så har den moderna burleskkulturen visat sig vara en sorts fristad för de kvinnor, och det fåtalet män, som gärna visar upp sig inför en publik, utan att de för den skull ska bli betraktade som sexobjekt eller bedömda enligt snäva utseendeideal.
– Det är en av de bästa sakerna med burlesk. Det spelar ingen som helst roll om man är smal, lång, kort eller rund. Vem som helst får ägna sig åt burlesk. De som börjar uppträda får också ofta en helt annan, mer positiv uppfattning om sin kropp, förklarar Evy Maroon.
Burleskdrottningen Dita Von Teese tillhör dem som har populariserat traditionen de senaste åren. I och med filmen Burlesque, med stjärnorna Cher och Christina Aguilera i huvudrollerna, tar subkulturen nu ytterligare ett steg in i underhållningsbranschens mittfåra (läs filmrecensionen på nästa uppslag).
– Burlesken breder ut sig allt mer och jag tror att den kommer att växa. Det syns på modet och att det går att hitta burleskinspirerade kläder hos de stora kedjorna. Det är också roligt att uppträda inför en publik som förstår vad burlesk handlar om, som ropar till och applåderar på de rätta ställena, säger Evy Maroon.
Gamla tiders spekulativa shower med under bältet-skämt, sexuella anspelningar och lite naket har alltså utvecklats till ett befriande bejakande av kvinnokroppen, av exhibitionism och av glamour med glimten i ögat.
I ett kropps- och utseendefixerat tidevarv kan det till och med vara en sorts motståndshandling att uppträda lättklätt inför en publik.
På så sätt kan man säga att burlesken har återtagit rollen som ett effektivt ifrågasättande av invanda normer och föreställningar, precis som för drygt 100 år sedan.
/Av: Björn Lövenlid

Du kan läsa artikeln här.

Note to self: Tråkigt bara att artikeln illustreras av en bild på Christina Aguilera och inte på minst lika coola Evy!