Jag blir sugen på ALLT jag inte ”får” äta. Jag äter mer än vanligt. Det är som jag har förvandlats till en stor skogshuggarkarl (är det hormonskägget?).Jag blir provocerad av mina nyhurtiga kollegor (för att jag är avundsjuk när de lyckas med nåt så klart).
Och fattar inte varför ALLA verkar vilja delge mig sina ”bantningsframsteg” när jag sitter på min feta röv och känner mig som en loser!
Och om jag får rådet att gå med i Itrim eller göra en viktoperation en gång till av mamma blir jag skogstokig! Varför hör hon inte vad jag säger?
Men... jag kan inte längre blunda för det faktum att jag och och min hälsa inte är sams och att jag inte kan rycka på axlarna och tänka att man som burleskartist kan se ut hur som helst (kurvor är snarare en tillgång). Jag är den stora förloraren i slutändan då.
Men vad är jag så rädd för???? Hur kan tanken på att gå ner i vikt skrämma skiten ur mig? För det måste vara rädsla det handlar om??? Istället borde jag vara livrädd över att jag som 33åringen tvingas äta blodtrycksmedicin och knappt orkar gå i en trappa. Varför gör jag så här mot mig själv?
Mitt nya liv, 3.0, skulle börja på måndagen. Fail direkt! Borde ha lärt mig att måndag inte är den rätta dagen att börja. Imorgon är... idag.
Tisdag och jag försöker undvika frestelser men klockan 21.00 kunde jag inte stå emot rösterna i mitt huvud längre och gick och handlade. När jag stod i kön för att betala kände jag ”det här är en ätstörd kvinnas inköp”. Och det handlade inte om mängden (1 liten chokladkaka, 1 muffins, läsk) utan om vetskapen att jag väljer att inte stå emot utan väljer fel. Och tyngden på samvetet är starkare än innehållet i påsen jag gick därifrån.
Men för att ni ska förstå min frustration köpte jag till och med en burk Coca-Cola. Det är det ultimata straffet. Att köpa nåt man lovat sig själv att inte dricka (jag slutade dricka Cola för kanske 3 år sen och har provat det en gång efteråt... på flygplatsen i Chicago på väg till Vegas). Jag drack fyra klunkar och hällde ut resten. För jag gillar det faktiskt inte längre. Och jag kastade halva min choklad.
Sen såg jag mig själv växa flera kilon framför spegeln... i takt med självföraktet!
Vad händer? Det var månader sen jag hade en sån här ordentlig svacka.
Ät inte dina känslor – känn dem”
Hm...
Jag är trött på att inte känna mig som mig själv och vara ”sjuk”.
Jag är trött på att känna pressen att göra ett kick ass burlesknummer (jag får prestationsångest och låser mig och min inspiration direkt och känner mig misslyckad). Jag vill bara att det ska vara över och jag kan känna mig "fri" på kvällarna som mest ägnas åt att pimpa det sista på outfits och öva steg.
Jag blir trött på min oändliga tillgång av kläder/skor/väskor jag aldrig blir helt av med trots min utrensning. Det räcker ju inte att jag bestämt mig för att jag vill bli av med det! (jag kanske bara borde ge bort till en välgörenhetsorganisation men i och med att jag som kyrkråtta vet vad det är värt -vegasresa nr2- blir det istället hängande i väntan på... nya ägarinnor?).
Trött på att bli trött på minsta lilla.
Och bara att erkänna att inte få tillbringa fler fina/skrattattacksroliga/snuskiga kvällar med Pingpongkungen gör ont... hur bra jag än hanterade vårt breakup (utan att klanka ner på mig eller mitt utseende!). Men hur stolt jag än är över att jag vågade lägga alla korten (och mitt hjärta!) på bordet och erkänna för nån utan att veta utgången av det hela att ”jag tycker om dig” hade sitt pris. Han fick mig att känna mig som en bättre människa. En månad senare och jag känner jag mig som mitt allra sämsta jag.
Kanske något så enkelt som min svåra PMS?
Note to self: jag vet att jag inte ska skälla på mig själv utan jag ska istället vara glad för de gånger jag lyckas som tex min snoozefria morgon, mina tidigare kvällar, mina promenader en bit till och från jobbet eller när jag klarar av att stå emot något jag verkligen vill ha. Jag borde hylla mina framsteg (för dom finns ju!) istället för att bara se mina nederlag.
Oh min älskade Frida! Jag känner så mycket för dig när jag läser detta. Jag vill bara komma hem till dig o ge dig den varmaste kramen i världen o veva med mitt magiska spö så att allt blir bra! Nu är det ju så att jag tyvärr försöker veva detta trollspö över mig själv många gånger o jag börjar att inse att det enda som händer är att jag får damm i ögonen vilket liksom suddar till min tillvaro o spegelbilden av mig själv. Jag VET att jag också måste gå ned i vikt, särskilt om jag vill bli gravid men samtidigt slår jag bort det o tänker: jag är bra som jag är. Jag skyller min stora buk på att...ja allt möjligt! Jag ser till, för mig själv, att det alltid är ok att köpa den där chokladen el den där chipspåsen. Många gånger äter jag upp det men ibland slänger jag det för att samvetet kommer ifatt, som du skrev. Jag har tagit tag i det faktum att jag inte blir gravid o ibland det första de frågade mig var hur mycket jag väger! Jag sa att jag inte riktigt visste, för jag har slutat väga mig, o hon svarade att jag kunde ju väga mig innan jag kom dit samt att annars hade de en våg där. Jag kommer inte undan snart är övervikten dokumenterad o jag vet redan min dom: jag är för tjock för att bli gravid! Jag VET att de kommer säga till mig som i ett första steg att jag ska gå ned i vikt! Klart jag inser det o vill det men det är som sagt lättare sagt än gjort. Och om det samtidigt konstateras att man har en hormonrubbning som gör det svårt att gå ned i vikt men som blir bättre när man gör det hur gör man då????
SvaraRaderaFrida "Fancy" jag finns här o jag tycker att du är en fantastisk person. Jag förstår dig o sitter lite i samma båt. Vad kan vi göra tillsammans?
I övrigt tycker jag att vi borde anordna en garderobsutförsäljning i ett större sammanhang!
Älskar dig Ulla ;)!
Grau inte Bilbao!
Vad glad jag är att jag tvingades ha fula blå kläder (och keps!) på Vattenfestivalen för 12 år sen och lärde känna en tjej med ett konstigt namn ;-)Du är den bästaste vännen i hela världen!!!!
SvaraRaderaPUSS PUSS (utan i)
PS: Kolla PCO. Jag är 90% säker på att du har det också!!!!!!
Det här kanske inte hjälper så mycket men jag kan vara din personliga cheerleader. HEJA HEJA HEJA!
SvaraRaderaJag ser framför mig hur du och Monsieur snurrar era tassels ikapp ;-)
SvaraRadera(seriöst, tack! Ordningen säkert snart återställd)
Min älskade lilla sötnos!
SvaraRaderaSluta med dina förbud!!!!! Man får inte ha förbud. (Då bara måste man ju bryta dom)
Ta istället och bestäm vad du ska äta och när! Så du känner att har makten. Pussar och pussar och pussar!!!
Åh, vilket starkt och modigt inlägg!
SvaraRaderaDu har så mycket självinsikt.
Känner igen mig i mycket av det du skriver.
Velar fram och tillbaka själv och gjort i flera år med perioder av motivation på topp och perioder med totalt frosseri. Det jag har lärt mig är att man inte kan fixa allt på en gång. Man får förändra en liten sak och när den blivit en del av livet ta nästa del.
Lycka till!
Kram
Bettan, tack för rådet (och mailet)!!!!
SvaraRaderaLise, tack för inlägget. Du skriver alltid så fint till mig. Och ja, det är nog kanske ganska modigt att vara så ärlig. Men det kändes mycket bättre efteråt.
Kram