2010-01-29

Magiskt mail från världsabästa Amanda!!!

Började morgonen med att nästan börja böla på jobbet när jag läste Amandas fina mail (Amanda är förövrigt min fd danslärarinnas frus lillasyrra. Eh ja. Vänskapens vägar öro outgrundliga!). I och med att det var en BLOGGKOMMENTAR /(typ världens lääääängsta) så gör jag ett eget inlägg av det för det här är vardagspepp när det är som bäst. Så jävla ärligt, självutlämnande och moget... att våga erkänna hur omogen man kan vara i sitt beteende ibland.
Tack Amanda, you made more than my day!!!!


Hej min fina, vackra vän!
Nedanstående text försökte jag nyss skicka i en kommentar till dig i ditt blogginlägg "du börjar bli äldre", men det gick inte för det var för långt, haha! Så jag skickar det till dig här istället.

Jag känner så oändligt mycket igen mig i det du beskriver. Alla nätter jag suttit och våldsvältrat mig i före- och efterbilder från makeoverprogram och viktklubbsidor, trådar i forum om "helt vanliga människor som lyckats".

Ändå kändes det som att det aldrig skulle hända mig. Samtidigt som jag hatade mig själv för att jag visste att det säkert bara var att sätta igång, så VARFÖR GICK DET INTE?

Varför satt jag framför "Du är vad du äter" och hånskrattade åt alla idiotiska grejer de åt, samtidigt som jag själv åt glass+kakor+chips och sen var så avundsjuk så att jag höll på att kräkas när jag såg hur de gick ner i vikt i slutet av programmet. Som om det vore trolleri, ett trolleri jag aldrig skulle få uppleva.

Det absolut mest kränkande av allt var just när någon enstaka människa (ofta en släkting eller halvt okänd kollega) typ en gång om året, vågade sig på att av omtanke (och ibland obetänksamhet) kommentera ens vikt ur ren hälsoaspekt.

Och så kände jag mig helt påkommen! Som om någon hade sagt att de hade sett mig peta i näsan eller något mycket mycket värre. Som om min hemlighet hade röjts, att jag var tjock. På riktigt, jättejättetjock.

Ändå trodde jag att det var min egen hemlighet, att mitt sätt att klä mig fint hela tiden och vara snäll/smart/rolig/omtänksam/sexuell/givmild skulle göra att valkarna inte syntes på något helkonstigt sätt. Jag kan inte riktigt förklara det...

Det sjuka är att såhär i efterhand förstår jag inte ens vad som hände. Vad var det som fick mig att helt plötsligt för första gången i mitt liv - vid 24 års ålder - faktiskt på allvar försöka gå ner i vikt? Jag kan inte påstå att jag verkligen på riktigt har gjort det tidigare, jag hade noll koll. Eftersom jag trodde att det var min hemlighet att jag var tjock, så behövde jag inte heller ta itu med det. Eller kunde iaf skjuta det framför mig.

Och framförallt för att jag trodde att det var magi. Att jag aldrig skulle lyckas, det är bara på teve det händer.

såhär i efterhand kan jag nog säga att det var lite som magi. För jag fattar verkligen inte hur det kunde vara så lätt. Hur kilona bara helt plötsligt rasade av mig, mellan 1,5-3 kilo i veckan i nästan ett halvår. Och det enda jag gjorde som på allvar var ansträngande, var att försöka motstå impulsen att slentrian/tröstäta. Och om jag verkligen verkligen inte kunde hålla mig, så tog jag en mums-mums ur frysen och åt den så andaktsfullt som om det vore oblat.

Rätt som det var så var jag bara smal. Eller liksom helt vanlig. Och fattade ingenting. Alla ville veta hur jag gjorde det, och ville liksom höra om min kamp, att det måste ha varit jobbigt. Jag skämdes nästan lite över hur lätt det hade varit, för det påminde mig bara om sorgen över att jag hade kunnat må bättre så mycket tidigare. Inte behövt känna mig som ett freak hela högstadie- och gymnasietiden när alla andra hade roligt. Fyfan.

Sen blev jag ju gravid, gick inte upp mycket alls - vilket jag såklart var rädd för, och när Olle var runt 9-11 månader så bara skenade min vikt iväg, neråt. Jag blev ett skelett. Skitfult var det, rent ut sagt. Men jag gick ändå igång på kicken av att höra alla säga hur äckligt det var med benknotorna som stack ut överallt. Hellre det än att en gång om året få höra att man är lite tjock. Stört, är vad det är.

Men nu befinner jag mig här igen, mitt i en depression och på väg upp i vikt igen. Sakta men säkert, eller snarare fort som fan. Ett kilo upp i veckan i snitt. Kan inte ha några utav mina gamla kläder från i somras, det känns förjävligt.

Och jag finner mig igen åter i tankebanorna att det här med en redig viktnedgång, det är bara magi. Det var en slump att jag blev smal, det kommer aldrig hända igen.

Så himla dumt tänkande, men efter att ha varit gravt överviktig hela ens vuxna liv så sitter ju det där tänket som berget.

Det jag ville komma fram till med denna väääääärldens längsta kommentar är följande:

Jag skulle ALDRIG säga till dig att "kan jag så kan du, det är bara att bestämma sig!" för så är det inte. Är man överviktig bestämmer man sig varje dag, flera gånger om dagen. Och misslyckas. Och man börjar förakta sig själv.

Jag vet inte vad framgångsreceptet är, men rätt vad det är så bara hamnar man på precis den punkten i livet där det är rätt, där psyke och fysik är i rätt symbios, och man bara börjar köra av sig självt. Det gäller att hitta helt rätt förutsättningar, helt rätt motivation.

I mitt fall tror jag, efter att ha analyserat läget lite, att det handlade om följande två faktorer:

-Jag hade börjat respektera mig själv. Slutat kasta mig in i lösa sexuella förbindelser enbart för självbekräftelsens skull. Slutat träffa idioter till män som gjorde allt annat än att lyfta mig. Träffat världens finaste C som älskade varenda liten valk på min kropp "för att det är så mycket mjuk hud att ta på!" Träffat en man som för första gången i mitt liv såg mig som den smala person jag hela tiden kände mig som inuti. Och som var stolt över att få visa upp mig för ALLA!

- Jag ville bli gravid, jag ville få barn. Och jag hade bara gett mig fan på att jag inte skulle vara överviktig under graviditeten, av en himla massa skäl. Det var där jag satte mitt mål, när jag var färdig med viktresan skulle jag få bli mamma, äntligen.

Jag skulle tro att det var just de förutsättningar som krävdes för att skapa magin den gången. Men vette fan hur jag ska hitta rätt förutsättningar igen. Det vet man inte, men rätt vad det är så är man där.

Åh helvete vad jag skäms över det här långa inlägget. Men jag kan inte låta bli att brinna så passionerat för den här frågan, för alla känslor och tankar kring vikthetsen. De som har varit smala hela livet kommer aldrig någonsin fatta vad som händer i hjärta och huvud på en överviktig hela tiden, för varje steg man tar.

Hur som helst Frida, glöm aldrig det jag sagt så många gånger tidigare: att du är en helt fantastisk förebild på så många sätt och vis. Att jag är så oerhört glad att få ha en så gnistrande vacker-utifrån-och-in-människa i mitt liv. Du är bland de modigaste kvinnor jag någonsin träffat, bara en sån grej liksom!

Kramar i massor!

2 kommentarer:

  1. ÅH, Frida! Vilka underbara vänner du har. Så kloka och hon har så rätt. Jag får tårar i ögonen.....
    Vackraste du!!!

    SvaraRadera