"Du är som en verklighet av min barndoms tecknade seriealbum."

En av de finaste komplimanger jag någonsin fått var från en nyfunnen rolig manlig vän:
"Jag tycker det är coolt, för när jag var liten läste jag Lucky Luke och där förekom det lite burlesk emellanåt. Du är som en verklighet av min barndoms tecknade seriealbum. Coolt!" Ah. My heart is melting. Precis vad man vill höra. Vittnen talade om att det ord han använt mest under sitt livs första burleskshow var "Magiskt!".

Helt ärligt var det lite magi över det hela. Att det ens blev ett nummer. För det som jag var rädd för hände - jag fick blackout! Det var fler kompisar (och deras kompisar) i publiken än jag räknat med (superkul!). Men det satte igång prestationsångesten. Det och att jag faktiskt inte kunde mitt nummer ordentligt. Men, jag har visat mig vara en fena på improvisation!
Jag tog av mig min andra handske typ en halv minut för tidigt. Så allt handlade om att förhala och rädda numret. Men tjusningen med burlesk är ju att ingen annan vet ju vad jag ska göra.

Jolies Jocke sa att vi bara blir bättre och bättre. Att man som kille tycker att jag är kaxig. Hans kompis sa att det enda som fattades var ett par toffsar (=tassels istället för pasties).
Även Miss Diamond kom med fina ord "Vill bara säga att jag tyckte du var grym i fredags du har en sån ENORM attityd på scen så man nästan blir generad".
Flera kom fram och kramade och tackade för att de tyckte att jag/vi är så bra. Tror det fanns flera blivande burleskstjärnor i publiken! Åh, ser verkligen fram emot nästa gång det blir jultema! Will I or won't I remember?

(photoshoppad bild av Elin Parmheds fina foto)