Flummande kring "sanningen om fetton"

"Facebooktaggningsångest och sanningen om fetton"
Jag läste på ”Novellskrivarns” blogg och det som skulle bli ett kort inlägg blev ett långt svammlande inlägg här efter en massa tankeverksamhet om vad jag är för typ av tjockis. Hon har lyckats med konststycket att gå ner 30 kilo – och hålla vikten! Stort!

Novellskrivarn, jag har kollat på dina bilder. Jag tycker att du ÄR jättevacker. Jag tycker att du VAR jättevacker. Jag tror inte du såg det som vi andra ser (eller alltså jag såg dig ju aldrig live förut, jag ser det ju bara på bilder nu men du fattar!). Som Jempa skriver i bloggkommentaren om hur hon refererade till dig ” 'Hon den dar snygga med langa lockiga haret.... Att du var lite overviktig sag jag inte ens.” Det sitter ju oftast inte i bilringarna eller dubbelhakorna. Det sitter i huvudet det vi ”tjockisar” (eller kanske tom fd tjockisar) ser i spegeln. Jag kan inte låta bli att undra hur folk ”ser” mig? Speciellt de dagar när jag hatar mig själv!

"Det var bara ansiktsbilder. De flesta överviktiga kan få till schyssta sådana, det är bara att hålla kameran lite snett ovanför sig och titta uppåt, då framstår kindbenen mer. Sånt som alla vet."
Jag har också lärt mig denna sanning (precis som att överviktiga oftast har fina naglar eller vackra accessoarer). De bästa bilderna på mig är de jag tar själv. Snett ovanifrån. Klick. Klick. Jag vet exakt hur jag ska stå och hur jag ska le (även om jag efter burleskandet har ändrat mitt leende). Och därför var det också bra när jag och Åsa hade vår fancyblogg där vi dokumenterade vår fredagsklädsel under ett år. Och det var inte bara jag som ville ta om bilder för att jag inte var nöjd.

"Jag är rädd att någon ska slänga upp en bild på mig i min fatsuit. En dräkt jag har klätt av mig för länge sen."
Min fatsuit är på varje dag! Kanske inte alltid klädsam. Men jag kan klä den. Jag gillar bara inte alltid mig själv avklädd. Men det finns det andra som gör! Och genom burlsken har jag lärt mig klä av mig på ett stilfullt sätt ;-) Men ibland är det lättare att visa upp sin nakna kropp än att visa sig naken som i sårbar. Jag är van vid att klara mig själv och jag hatar att be om hjälp! Antar jag inte gillar att känna mig "svag"?

"Ärligt talat, det var inga problem att få hångla eller ligga som tjockis. Jag tror jag jobbade på ganska bra. Som det förbannade uttrycket att "feta är bättre i sängen, för att de har mer att bevisa".
Jag har nog aldrig fått ligga/hångla så mycket som nu när jag är riktigt tjock. Kom till en gräns för några år sen när jag sa till mig själv att jag måste sluta ha inställningen ”för fet för ett fuck” – för då kommer jag ALDRIG mer få ligga... Och sen låg jag!
Jag tror det började lite som det Novellskriverskan säger, och att jag blivit så gammal att jag inte orkar ligga och hålla in magen eller skämmas för att jag blir svettig. Jag kapitulerar - min mage kommer ändå aldrig bli platt! Jag har släppt tankarna på att jag måste vara smal för att vara bra. Bra i sängen. Bra som person. Och bra snygg! I. Am. Good. Det gäller bara att jag intalar mig själv ”Good enough”. Och kanske tror på "Good enough - as a girlfriend!”

"Att gå ner drygt 30 kilo, som jag nu har gjort allt som allt, det är verkligen en jäkla resa. Man måste omvärdera både sig själv och sin omgivning."
Jag tror ärligt talat att jag är rädd för att bli ”smal”. Då har man inget att skylla på längre. Inget att gömma sig bakom. Dessutom har jag jobbat på länge med att acceptera den jag är och vem blir jag då liksom? Men jag tror jag är livrädd för att behöva bli smal innan jag hittar kärlek. Som att jag inte är/var värd kärlek som överviktig. Kärleken till mig själv har jag börjat hitta genom terapi och burlesk, men att ovillkorslöst låta sig älskas och våga älska... Jag trodde jag var en bit på väg med Teacher men har efterått insett att det inte ens var i närheten av stor kärlek. Det fanns nog egentligen inget vi. Men det fanns att jag. Och insikten om vad JAG ville blev stor. Och slutet sorgligt. Och ingenting hade med vikt att göra.

Jag har haft en lat period ett tag nu. Liksom ryckt lite på axlarna ”äsch, jag är showgirl och kan se ut hur jag vill”. Det betyder att jag ätit vad jag vill när jag vill (dock aldrig, aldrig, aldrig gått så långt att jag börjat dricka Coca-Cola igen... men lite för mycket Sprite!!!!!). Nä, det funkar inte i längden. För krympmask i garderoben är livsfarligt (jag är dessutom helt pank och FÅR INTE shoppa mer!). Och jag måste ha en mat-och-sov-klocka för att fungera. Så mycket har jag lärt mig. Även om jag väljer att motarbeta mig själv ibland (okej, nästan alltid). Att gå och lägga sig kommer aldrig bli roligt... eller jo... kanske med en sängkamrat! Men jag kan inte sätta mig själv on hold tills jag träffar ”honom”...

Och angående ”honom”. Under mina jobbigaste pmsperioder känner jag alltid en stor sorg över att vara ”ensam”. Trots att jag älskar mitt liv och är en av de mest sociala människor jag vet.
Jag gillar att jag är stark och driven nog att skruva ihop och måla om ett köksbord.
Jag känner sorg över att jag inte har någon som sitter på andra sidan bordet...



Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Men kände baa för att skriva (flumma) av mig.