(inte min tatuering, men ett fint budskap på ett fint sätt)Jag vet att det kommer gå över. Att den gråa rullgardinen inte alltid kommer att vara neddragen. Men ibland känns det bara så tungt. Jag kan skämta om min pms. Men nu känns det inte som ett skämt längre. Jag tar det på fullaste allvar. Jag MÅSTE göra nåt åt det här.
Jag känner mig inte som mig längre. Det är som om någon annan tar över min kropp. Saktar ner tempot. Får mig att allra helst vilja ligga och stirra upp i taket. Men tog mig i alla fall ut och stirrade på molnen istället. Jag blir ömtåligare. Mer lättretlig. Och undviker att träffa människor. Trots att jag helst av allt vill undvika mitt eget sällskap. Och tittar undvikande på min egen spegelbild. För den som tittar tillbaka just nu är min egen största fiende!!!
Men... Jag vet att jag är stark. Jag vet att det är falska känslor. För jag kan stå emot till viss del. Jag kan utmana mig själv som att sola i bikini eller ta promenader längs memory lane. Och det är en skön insikt att jag vet vad som gör det här med mig. Tänk om jag vetat det när jag var yngre!
Hjärtat, du bör nog, som du säger, checka det här....det är ju ngr år kvar innan stora K:t drabbar dig....vill ju att du ska må så bra du bara kan...Puss
SvaraRaderaPst. vet att du inte vill...men jag finns ju här, kan vara skönt att höra det, även om du redan vet det....
Don't remind me. BIG K. Gulps! Ska kontakta läkaren den här veckan för nu kan jag inte hoppas att det går över av sig själv. Eller att jag inbillar mig. Rivjärnspersonlighet kan väl va okej, men inte den där apatiska jäveln som dyker upp ibland.
SvaraRaderaOch jag vet att du finns. Kanske kan vi tajma mina moodsvings med dina gravidsvings. Watch out world, haha!
Men eller hur! Kungen av kungsan kan ju slänga sig i Nybroviken. Här kommer queens av Rålis! :D
SvaraRadera