"The Teacher"

En förklaring om fjärilarna som jag verkar ha svalt ner med allt flyttdamm ;-)
Mitt i allt flyttkaos och när jag bara tackar nej till diverse roligheter för att jag är pank och måste fokusera på att rensa/packa går jag och träffar någon. "The Teacher".

Det känns konstigt. Men konstigt enkelt.
Vi skrev till varandra SAMTIDIGT på Spray Date. Han var en rookie där och jag har ju varit där i till och från sen stenåldern. Några mails fram och tillbaka, facebook, msnsnack och sms i några dagar. Sedan blev det en väldigt spontan och enkel middag hos mig bland alla kartonger för att "spara tid". Jepp. Spara tid... som i att kunna packa kartonger koncentrerat istället för att förlora tid på att åka nånstans. Haha, jag är så jävla ocharmig ibland så jag vet faktiskt inte själv hur jag lyckades få hem honom.

När jag öppnade dörren tänkte jag "Shit, det här blir jobbigt. Han är ÄNNU finare i verkligheten". Men konstigt nog blev jag aldrig nervös.
Och när vi efter middagen förflyttat oss till vardagsrummet och skrattet plötsligt fastnar i strupen mellan teklunkarna får jag fram:

"Jaha, är det nu vi ska hångla eller??????".
"Ja, det är väl det" svarade han.
Och så kysstes vi.

Joråsåatt....

Och han sov kvar. Och två kvällar senare sov jag över hos honom. Jag vaknade mitt i natten av att han skulle gå på toaletten. Jag låg med ryggen mot honom. Innan han reste sig upp böjer han sig fram och pussar mig mellan skulderbladen. Jag fortsatte "sova" men trodde jag skulle DÖÖÖÖ för att det var så otroligt jävla gulligt gjort. Fanns ingen anledning till det... mer än att han ville!

Och de här gulligheterna forstätter i mails, sms och när vi ses. Det är inget spel. Han är sån. Och det krävs viljestyrka att säga nej till att ses för att man har ett hem att packa ihop. Och det krävs viljestyrka för att inte gå och vara rädd att man ska förlora den här fantastiska känslan man har inombords. Men jag mår så otroligt mycket bättre av att våga släppa fram den här gulliga och romantiska sidan hos mig själv. För det är ju sån jag är egentligen. Och jag är trött på att stänga av. För att man inte ska vara för på. Eller för att det bara är på lek. Det kanske faktiskt är MIN tur nu att få KÄRLEK????? Det kommer jag aldrig få reda på om jag inte kastar mig huvudstupa in i det här äventyret.

Fingers crossed!!!!!

PS: Till The Teacher ifall du smygläser det här. Det känns faktiskt jättejättejätteläskigt att skriva det här för att då är det "på riktigt" och du är inte bara en dröm ;-)